Jag litar inte på liberaler

Den senaste tiden har liberalerna varit bekymrade över vad de ser som ökad anti-semitism i samhället. Jag kan inte uttala mig om det stämmer att antisemitismen har ökat, eller om liberalerna benämner all kritik mot den israeliska staten som antisemitism. Det gör de väl i och för sig, det är ju ett vanligt debattknep liberalerna tar till; t.ex. benämner de all vänster som synonymt med stalinism och diktatur. Jag tror att många som är vredgade över Israels massmord, drar felaktiga och antisemitiska slutsatser. Anti-semitism är fel och måste bekämpas.

Men är det nån mer än jag som har svårt att tro på liberalerna i deras engagemang mot anti-semitism? När de verkliga antisemiterna, d.v.s. nazisterna, intar gatorna, demonstrerar, misshandlar folk - de som råkar komma i vägen - dödar folk, mordbränner, osv. hörs inte ett ljud från liberalerna. Inte något av det gnäll som kommit att bli deras epitet.

Tvärtom. Vänstern brukar demonstrera mot nazisterna, organisera motstånd, protestera, varna. Vänster-aktivister har i alla tider fått utstå åtskilligt med våld från nazisterna - ibland dödligt sådant. Får de beröm för det av liberalerna, i enlighet med deras bekymmer för antisemitism? Nej, verkligen inte. Det är precis tvärtom. Man försvarar nazisterna, och anklagar vänstern för att inte respektera yttrandefriheten.

När polisen aktivt hindrar vänsteraktivister och antirasister att demonstrera mot nazisterna, och dessutom misshandlar och förnedrar dem, hörs inte ett ljud från liberalerna. Inga spalter, inga blogginlägg - om det inte är för att berömma polisens insats. När polisen vaktar nazisterna och låter dem marschera längs gatorna - till fasa för judar, homosexuella och andra som hotas av nazisterna - hörs inte ett ljud från liberalerna. Utom för att berömma polisens insats.

När vänsteraktivister blir knivade, får järnrör i bakhuvudet, när homosexuella överfalls och misshandlas - inte ett ljud från liberalerna.

Det borde inte vara så, inte om de verkligen bekymrade sig över den ökande antisemitismen, inte om de verkligen brydde sig. För nazister de är verkligen antisemiter, det är deras ideologi, den går ut på det, på att hata och att döda - speciellt människor av judisk härkomst. Det är det som är nazism. Varför är då aldrig liberalerna bekymrade över det? Varför varför varför?

Nån gång för länge sen, i en naiv ungdom, hade jag kanske kunnat tro på en liberal, jag hade kanske kunnat gå på deras krokodiltårar, och jag kanske hade kunnat tro att de verkligen brydde sig om demokrati och mänskliga rättigheter. Det kan jag inte idag. De har ingen moral, inga ideal, inget de egentligen bryr sig om eller står för. Det finns ingenting de inte kan kompromissa om, bara det tjänar marknadens intressen. De kan stå på en demonstration och tala sig varm för en sak, och sen gå in i riksdagen och rösta precis tvärtemot. Det är dagens liberaler, makthungriga karriärister som vet vad som krävs för att få sitta vid köttgrytorna.

De är rädd för nånting också. De vill till varje pris hålla vänsterns idéer ifrån en i kristider allt mer förbannad arbetarklass. De vet att om vänstern lyckas antända de alltmer glödande arbetarna, så de tar full fyr i rätt riktning - uppåt - och gör kopplingen mellan kapitalism och kris - då vet de att festen är över. Den som står för notan, vill ha sin rättmätiga del av kalaset.

Klassmedvetenhet

Borgerligheten försöker alltid lansera sin gamla vanliga arbetarklassfientliga politik, under förespegling att den skulle vara något nytt, modernt och fräscht - och att den som motsätter sig är en "bakåtsträvare", "konservativ", "gammalmodig" osv. I själva verket är det tvärtom.

Det är lättare nu för borgerligheten, moderaterna kan presentera sig som "det nya arbetarpartiet" och inte många inom arbetarklassen drar ens lite lätt på munnen. Inte så många förstår hur löjeväckande denna uppenbara pr-produkt är. Ja det finns t.o.m. de inom arbetarklassen som tycker det låter bra det som moderaterna säger - de förstår inte vilka intressen moderaterna egentligen värnar om. De förstår inte att det är lögn alltihop.

Det är därför att de saknar politisk bildning och klassmedvetenhet. Borgerligheten har detta, de har politisk bildning och klassmedvetenhet. De vet att de har andra intressen än arbetarklassen. Men på något sätt har de lyckats övertyga stora delar av arbetarna att de representerar samma intressen.

Borgerligheten har sina skolor och universitet, de samarbetar över nationsgränserna och har internationella konferenser. Arbetarklassen måste göra detsamma. Arbetarna måste samarbeta över nationsgränserna, de måste bilda sig och få klassmedvetenhet. De måste inse att arbetarna över hela världen har samma intressen, och inte låta sig luras att tro att de skulle tillhöra en viss nation eller ett visst företag - utan inse att de tillhör arbetarklassen och att en svensk arbetare har mer gemensamt med en arbetare i Kina än med en svensk kapitalist.

Om man tar Sverigedemokraterna som ett exempel, så är deras politik klassisk borgerlig politik där man splittrar arbetarklassen över nationsgränserna, vilket förhindrar kampen för ett rättvist samhälle. Sverigedemokraterna spär på rasism och främlingsfientlighet mellan arbetarna och tjänar därför elitens intresse. En splittrad arbetarklass kan inte göra motstånd mot borgerlighetens attacker, i form av nedskärningar, lönesänkningar, försämrade arbetsvillkor osv. Rasism är ett gift som tjänar kapitalisterna.

Jag kan skriva den här bloggen, och det gör ingen större skillnad. Ja, vi kan t.o.m. vara kanske 10 stycken, som har en bokcirkel och läser och diskuterar politisk litteratur. Och det skulle ändå inte göra så stor skillnad. Det som behövs är att arbetarna kommer till insikt om sin klasstillhörighet, om att deras intressen inte är desamma som borgerlighetens - det som behövs är att arbetarna får klassmedvetenhet och gör något praktiskt av det: t.ex. när sjuksköterskorna strejkar för högre lön, skulle bussförarna strejka av solidaritet med sjuksköterskorna. När Volvoarbetarna hotas förlora sin jobb skulle de ha strejk, och andra arbetare skulle sympatistrejka med dem. Alla arbetare skulle lägga ner sina arbeten, i en förenad aktion.

Det är det borgerligheten fruktar mest, och deras politik går ut på att förhindra detta från att ske. Det har den alltid gjort, och de har varit framgångsrika.

min politiska historia

Mitt politiska intresse vaknade under gymnasiet. Utan att riktigt veta varför, drogs jag omedelbart åt vänster. Kanske var det delvis Ebba Grön, men jag vet inte, hela gymnasiet är som en enda stor dimma. Jag minns att jag hade en namnlapp på mitt skåp som var olivgrön och med en röd stjärna och så stod det "comrade ..."

Nåväl, rent praktiskt sträckte det sig inte längre än att jag läste Kommunistiska manifestet, den var ju tillräckligt tunn för att jag skulle orka. Det enda jag minns av den, är att jag inte gillade att skolan skulle vara obligatorisk. Så det säger ju en del om hur mycket jag egentligen förstod.

Sen kom religiösa funderingar i vägen, och därefter kom politik alltid i andra hand. Sen har jag nu av olika anledningar lagt religionen (buddhismen) åt sidan på obestämbar tid, och då har det politiska intresset på nytt blossat upp.

Något som jag insett är att Noam Chomsky är en av mina stora politiska förebilder.

funderingar ikring klassamhället

Jag tror att de problem som finns i samhället, t.ex. kriminalitet, droger, osv. beror på att samhället är uppdelat i klasser. Ur klassuppdelning kommer olika spänningar och oro. När samhället är uppdelat i några få som äger och en majoritet som säljer arbete åt de som äger, kommer samhället inte vara harmoniskt.

När människor känner sig värdelösa, maktlösa, på botten – ur det kommer mycket dåligt, mycket av det som samhället har problem med idag och förut. (Det betyder dock inte att jag tror att man är helt maktlös, även fast man tror att man är det. Men är man sjuk, och Alliansen drar bort ens sjukförsäkring, då har man det svårt och kan känna sig maktlös - det finns förstås saker man fortfarande kan göra, men allt är så mycket svårare, och ur detta kommer spänningar och hat.)

För eliten i samhället är det viktigt att föra ut och befästa teorin om att brottslighet är ett problem på individnivå, att kriminalitet beror på att det finns vissa dåliga individer, och att det alltså är dem det är fel på och inte att det är något fel på samhället i stort. För om det skulle vara något fel på att samhället är uppdelat i klasser, skulle det betyda att elitens maktställning undermineras och ifrågasätts. Det är delvis därför så många borgare är så hatiska och oförsonliga gentemot de som begår brott, det är därför de vill ha högre straff, mer poliser osv. De tror ju verkligen att det är individen och enbart individen som är orsaken. Det är inget fel på klassamhället, de vill inte att någon ska rikta blicken åt det som verkligen betyder något i sammanhanget.

Inte för att jag tror att ett klasslöst samhälle skulle ta bort alla problem som finns, men det skulle vara ett steg i rätt riktning. När vi alla är delaktiga och jämlika, uppstår större harmoni i samhället. Som det är nu har såklart de som äger, eliten, mer att säga till om i samhället. De har kontrollen och medlen, vi andra säljer vår tid och våra kroppar åt dem.

Det är viktigt för de som har makten att vi fortsätter tro att det är oss det är fel på, och inte samhällsordningen. Ju fler som ifrågasätter klassamhället, desto svårare för dem att hålla sig kvar på sin maktposition.

Jag tror också att även i ett klasslöst samhälle behövs någon form av polis och någon form av tvångsomhändertagande, jag kan t.ex. inte se att pedofiler och deras beteende skulle härstamma ur klassamhället och om en pedofil är obotlig, så tycker jag att han (oftast en han) måste hållas inlåst på livstid – hellre det än att några barn skulle falla offer för honom.

Men det är ju ingen lätt sak att avskaffa klassamhället precis. Såna försök har ju gått åt helvete många gånger, och det är en viktig propagandaseger för eliten.

den politiska skalans vänsterkant

På den politiska skalan befinner jag mig på vänsterkanten, men det finns många olika vänsterkanter om man säger så. Av olika anledningar tror jag mig tillhöra det som jag uppfattat brukar kallas den frihetliga socialismen – vilken i sin tur kan delas upp i olika inriktningar.

Åtminstone enligt detta test, befinner jag mig långt ut till vänster på höger-vänster-skalan, och långt ner åt det frihetliga hållet, på libertarian-auktoritär-skalan (eller hur det nu ska översättas). (Testet finns här för den som vill kolla sig.)

Det skulle i så fall betyda att jag är nån slags syndikalist. Nåväl hursomhelst, jag har alldeles oavsett detta test känt mig intresserad av syndikalismen en tid nu, och därför "börjar" jag min politiska skolning med att undersöka denna.

Jag råkar ha en bok vid namn Anarkismen av Daniel Guerin till hands, och eftersom syndikalism och anarkism tydligen är besläktade, (och framförallt för att jag redan har boken här i min ägo) tänker jag börja med denna bok. Samtidigt läser jag Spanska Inbördeskriget av Antony Beevor, så det kan hända att jag lär mig något därifrån också som jag kommer ta upp på denna bloggen.

en ny blogg, en politisk blogg

Jag tänkte nu starta en blogg i syfte att självutbilda mig politiskt. Detta blir alltså en politisk blogg på nybörjarnivå, och texterna blir också därefter. Jag befinner mig på vänsterkanten, men vet inte exakt var, och en del av bloggens syfte är att den ska hjälpa mig ta reda på det. Jag tror att jag kanske är nån slags syndikalist – därav underrubriken (som är en parafras av en titel på en text- och sångbok av syndikalisten Joe Hill). Men om det verkligen stämmer får tiden och den politiska utbildningen visa.

Jag uppmuntrar till diskussion och debatt, det går att kommentera – alla kan göra det, anonymt också. Vissa kommentarer kommer raderas, t.ex. personangepp, rasism och högerextremism. Det har inget med yttrandefrihet att göra, detta är min blogg och jag ensam bestämmer vad som får stå på den. Det är samma sak som att tidningar bestämmer vilka insändare de ska ta in.

Politik är en av de saker som verkligen kan reta upp mig. Men jag ska försöka hålla mig på en civiliserad och pragmatisk nivå, utan att för den skull bli urvattnad eller hamna i den fällan att jag försöker tillmötesgå högern.

Slutligen är bloggens syfte även att få de 2 – 5 pers som läser den här skiten, att också börja ifrågasätta klassamhället.