Från ord till handling

Idag har jag gått från ord till handling. Jag har besökt Umeå LS, alltså syndikalisterna, och ställt lite frågor, köpte några böcker och lånade några tidningar. Jag fick ett mycket gott intryck och funderar på att gå med. Men vill inte göra det förhastat, vilket annars är något jag brukar göra. (Göra något förhastat alltså.)

Nu har det i och för sig gått några år som jag varit intresserad av syndikalismen, så det kanske inte skulle vara så förhastat. Jag vill dock inte att det ska bli som det brukar bli för mig: jag engagerar mig 100% nån månad, sen blir jag trött och orkar inte mera. Den här gången tänkte jag att ett eventuellt medlemskap skulle vara baserat på långsiktiga planer. Därför är det bättre att om jag går med, inte tar på mig jättemycket, utan gör lite grann och sen kanske trappar upp - hellre än tvärtom!

Jag fick en del funderingar uppklarade. T.ex. har jag undrat över det här med röstning, om det finns någon allmän hållning inom syndikalisterna att man inte ska rösta i valen - men någon sådan allmän hållning finns inte. Syndikalisterna är partipolitiskt obundna, de vill undvika de schismser som många vänstergrupperingar är plågade av, men det betyder inte att medlemmar inte kan rösta på vilket parti man nu finner vara det man vill rösta på - eller avstå rösta (för den delen).

De vill gärna samarbeta med andra vänsterorganisationer och -partier när det är påkallat. De försöker finna likheter snarare än motsättningar.

Sen har jag funderat över det här med välfärdsstaten. Vad jag förstår anser vissa vänstergrupper att välfärdsstaten inte ska försvaras mot de borgerligas attacker. Jag vet inte exakt varför de anser detta, men jag antar att det har att göra med att de anser att det viktigaste är att arbeta för revolutionen och avskaffa kapitalismen och det privata ägandet av resurserna, vilket då skulle göra att välfärdsstaten inte behövs.

Nåväl, jag tycker att man ska försvara den välfärd vi har här och nu, eftersom den för många människor är det sista de har kvar här i livet. De borgerliga arbetar alltid för att skära ner så mycket som möjligt på välfärden och det får katastrofala resultat i människors vardag. Tänk på de idag i Sverige som är cancersjuka och inte har många månader kvar att leva men tvingas ändå jobba. Såna attacker från borgerligheten måste bekämpas. Eller när borgarna skär ner på t.ex. vård, och sen när den offentliga sektorn fungerar så dåligt (självklart p.g.a. borgarnas nedskärningar) så pekar de finger och säger att "se offentliga sektorn funkar inte, därför måste vi sälja ut, privatisera." Ja klart det inte fungerar när man halverar resurserna. Det är givetvis ingen slump, utan deras uttalade taktik.

Vi måste försvara välfärden och den offentliga sektorn. Det förhindrar inte att man kan ha mer övergripande visioner om ett framtida samhälle, fritt från klyftor och privat ägande, ett demokratiskt, socialistiskt samhälle. Det anser jag.

Och det gör syndikalisterna också, fick jag klart för mig idag.

Det var intressant och kul idag.

(Eventuella missförstånd och konstiga formuleringar är mina!)

bekämpa brottsligheten

Om man vill bekämpa brottslighet finns det några saker man kan göra, som är väldigt effektiva.

Inga klassklyftor, ingen arbetslöshet, bra skolor, utbildning åt alla, välutvecklat socialt skyddsnät, en väl fungerande demokrati och offentlig sektor, bra sjukhus, bra äldreomsorg, ingen hemlöshet. Offentligt ägande och demokratisk kontroll över resurser, banker, och företag. "Nackdelen" är att direktörer, aktieägare, spekulanter, osv. får komma ner på jorden igen, bland oss andra.

En av nyliberalismen premisser är att det ALLTID ska finnas en viss mängd arbetslöshet för att hålla lönerna nere. Nyliberalismen går bort som brottsbekämpande. Nyliberala politiker (t.ex. den regering vi har nu) har inte som ambition att avskaffa arbetslösheten, eftersom det går emot deras ideologi. Så länge det finns klassklyftor, och de som äger och de som inte äger, kommer samhället inte vara harmoniskt. Brottsligheten kommer vara en följd av detta.

Det var nån som sa att, när företagen bestämmer och sätter dagordningen kallas det demokrati, men när arbetarna bestämmer kallas det diktatur. Typ nåt i den stilen. Googla det, för det var bra sagt.

Syndikalismen, första kapitlet

Jag har börjat läsa boken Syndikalismen av Sven Lagerström och här tänkte jag beskriva kortfattat vad som utmärker syndikalism.

Om vi säger att vi i huvudsak har två olika socialistiska inriktningar, så kan man säga att syndikalismen är en slags tredje väg till socialism. De två andra är socialdemokrati och kommunism.

Socialdemokratin är reformistisk, den anser att man kan reformera kapitalismen steg för steg och på så sätt långsamt övergå från kapitalism till socialism. Åtminstone stod socialdemokrati för det förut, nu har socialdemokraterna i Sverige knappast som långsiktigt mål att staten ska överta företagen och att Sverige ska bli socialistiskt.

Jag anser att det faktiskt är svårt att förstå alls vad socialdemokraterna idag har för nåt långsiktigt mål, eller om de överhuvudtaget har några ideal eller visioner. Klart är i alla fall att de idealen och visionerna inte är socialistiska.

Det kan ju dock hända att bland socialdemokraternas medlemmar faktiskt finns de som ännu tror på socialismen och socialdemokrati som medlet man ska uppnå socialismen med. Men de har tyvärr inget inflytande, jag tror ofta de är äldre människor som kan ha svårt att inse att partiet socialdemokraterna inte är socialdemokrater längre. Så alltså: socialdemokraterna som parti är inte socialdemokrater, men vissa medlemmar och anhängare kanske är det.

Kommunismen är revolutionär, och menar att sättet att införa socialismen är att genomföra en revolution och störta det kapitalistiska systemet, i ett enda slag. Kommunismen anser att det inte är möjligt att reformera kapitalismen, utan den måste avslutas på en enda gång.

Både socialdemokraterna (alltså riktiga socialdemokrater) och kommunisterna tror på att ta över staten (men med olika metoder) och använda den för sina egna syften. Båda tror på att bygga ett arbetarparti som för arbetarklassens talan. De tror på en sorts representativ demokrati, där folkvalda agerar som ombud. (Om jag förstått allt rätt.) Kommunisterna vill efter övertagandet av staten bilda proletariatets diktatur - där arbetarklassen har makten. Sen ska staten vittra bort och det socialistiska, klasslösa samhället växa fram.

Syndikalismen är då en slags tredje väg till socialism. Syndikalism är till sin natur anti-auktoritär och icke-dogmatisk, så det finns ingen speciell person eller dylikt att luta sig mot. Syndikalism kan ta sig lite olika uttryck runtom i världen, men trots det finns några grundläggande drag.

Syndikalismen är inte reformistisk, utan revolutionär. Den tror inte att kapitalismen kan reformeras. Kapitalismen ska avskaffas genom en revolution. Men redan nu bygger syndikalismen upp grunderna för det framtida samhället, genom att arbetarklassen organiserar sig - dels för motstånd mot kapitalismen dels för att bygga upp det nya samhället inom det gamla samhällets ramar.

Syndikalism menar att kampen ska föras främst med de fackliga organisationerna som grund. Man tror inte på att bygga ett arbetarparti som ska representera arbetarklassen, utan att arbetarna själva måste störta kapitalismen. "Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk." Man menar att partibygge i slutändan leder till att arbetarna byter ut en herre - kapitalisterna - till en annan - partieliten.

Syndikalism tror alltså inte på att ta över staten, de vill upphäva staten och ersätta den med arbetarklassens egna organ i ett frivilligt samarbete. Detta kallas federalism.

Man kan se det som att syndikalism är ett svar dels på socialdemokratins fruktlösa reformism, och dels på kommunismens auktoritära centralism.

Syndikalism är feministisk, då den tror på ekonomisk jämlikhet. Den accepterar inte orättvisor mellan könen.

Syndikalism tror på det personliga ansvaret, och att eftersom ansvaret inte kan överlåtas kan man inte handla i någons ställe. Därför grundar sig syndikalismen på direkt aktion, som betyder att handla utan ombud.

Den håller fast vid de utgångspunkter som Första Internationalen fastslog 1864, men syndikalism är i första hand en rörelse och i andra hand en lära. Vilket betyder att målen och medlen förändras under kampens och utvecklingens gång.

Man skulle kunna säga att syndikalism är en förening av marxism, anarkism och erfarenheter av kampen mot kapitalet. Den tror på marxismens materialistiska historieuppfattning - att det är de ekonomiska förhållandena i samhället som till största del styr hur det samhället ser ut. Den håller också med om vissa av Marx analyser, t.ex. hur utsugningen av arbetarna går till: löneslaveriet, mervärdet, profiten.

Men man håller inte med om att kapitalismen nödvändigtvis kommer göra sig själv omöjlig - att kapitalismen går havande med sin egen undergång. Och som sagt delar man inte uppfattningen att staten ska tas över och att proletariatets diktatur ska införas.

Från anarkismen kommer idéerna om individens och den lilla gruppens frihet, oberoende och ansvar. Om federalismen som metod att organisera sig för att möjliggöra den friheten. Och misstron mot representativ demokrati (demokrati genom ombud), istället för direkt demokrati.

Erfarenheter av kampen har också bidragit till att forma syndikalismen.

En annan viktig skiljelinje inom socialismen, förutom den mellan reformister och revolutionärer, anser syndikalismen är den mellan auktoritär socialism och frihetlig socialism. Med auktoritära socialister menas de som anser att staten ska sköta samhällsförvaltningen (både reformistiska och revolutionära) och de som tror på representativ demokrati, att någon kan handla självständigt å någon annans vägnar.

Frihetlig socialism används ibland som synonym för syndikalism, men inom begreppet ryms även andra socialistiska inriktningar, t.ex. anarkism och frihetlig kommunism. Det som särskiljer syndikalism från dessa är tron på fackföreningarna som medlet för revolution och förvaltning av produktionen.

Slutligen kan jag nämna att syndikalismen anser att för att störta kapitalismen behövs klassmedvetenhet och kamp, men att det viktigaste för att bygga ett fritt samhälle är människans självansvar.

Detta alltså från Syndikalismen av Sven Lagerström. Men än har jag bara läst första kapitlet. Alla eventuella misstag eller missförstånd i denna text är mina.

flyktiga ögonblick av klarhet

Vi är omgivna av ett listigt nät av lögner, som det är oerhört lätt att luras av, och utgå ifrån trots att man egentligen vet om det. Men ibland blottas lögnarna och deras lurendrejeri skiner rakt igenom, ofta bara för ett ögonblick. Då ser man klart och tydligt vad kapitalismen egentligen är och hur den fungerar. Men det är svårt att fånga de där klarsynta ögonblicken, och ännu svårare att föra dem vidare.

Jag fick ett sånt ögonblick alldeles nyss, när jag läste om de isländska massprotesterna, om snöbollar mot Nato-generaler. På Offensivs sida.

"Vi måste bygga ett nytt samhälle"
Protest mot Nato-möte

Syndikalism

Nu har jag köpt en bok som heter Syndikalismen av Sven Lagerström, som handlar om grunderna i syndikalismen. Så då ska jag börja med den istället för Anarkismen av Daniel Guérin, har ju inte hunnit börja med den ännu.

Sen, som ett litet stickspår, så är det ju så att även liberaler stödjer diktatur (inte bara stalinister) - alltså de gör ju det i kulisserna när ingen ser, men nu har jag sett här att de gör det även öppet. Det gjorde i alla fall Friedrich Hayek, en av liberalernas viktigaste figurer. Han var bland annat en av Thatchers viktigaste förebilder.

Han tyckte att om valet stod mellan liberal diktator eller en demokratisk regering som inte var liberaler, så föredrog han en liberal diktatur.

"Well, I would say that, as long-term institutions, I am totally against dictatorships. But a dictatorship may be a necessary system for a transitional period. At times it is necessary for a country to have, for a time, some form or other of dictatorial power. As you will understand, it is possible for a dictator to govern in a liberal way. And it is also possible for a democracy to govern with a total lack of liberalism. Personally I prefer a liberal dictator to democratic government lacking liberalism. My personal impression – and this is valid for South America - is that in Chile, for example, we will witness a transition from a dictatorial government to a liberal government. And during this transition it may be necessary to maintain certain dictatorial powers, not as something permanent, but as a temporary arrangement."

Men det bekräftar det jag redan visste: liberaler är skenheliga. Deras problem med diktaturer är inte diktaturer i sig. Om Kuba varit en liberal diktatur, som fört en liberal politik, hade vi inte sett Lars Leijonborg gråta krokodiltårar över bibliotekarierna på Kuba, det hade inte kommit något pris från folkpartiet. Liberaler bryr sig inte om demokrati, det är inte det viktiga. Först och främst är det liberalismen som är det viktiga. Det är i vilken grad en nation för en liberal politik som avgör i vilken grad den kommer kritiseras, inte utifrån hur demokratisk den är. Men de kommer ge intryck av att det är demokrati det handlar om.