Syndikalismen, första kapitlet

Jag har börjat läsa boken Syndikalismen av Sven Lagerström och här tänkte jag beskriva kortfattat vad som utmärker syndikalism.

Om vi säger att vi i huvudsak har två olika socialistiska inriktningar, så kan man säga att syndikalismen är en slags tredje väg till socialism. De två andra är socialdemokrati och kommunism.

Socialdemokratin är reformistisk, den anser att man kan reformera kapitalismen steg för steg och på så sätt långsamt övergå från kapitalism till socialism. Åtminstone stod socialdemokrati för det förut, nu har socialdemokraterna i Sverige knappast som långsiktigt mål att staten ska överta företagen och att Sverige ska bli socialistiskt.

Jag anser att det faktiskt är svårt att förstå alls vad socialdemokraterna idag har för nåt långsiktigt mål, eller om de överhuvudtaget har några ideal eller visioner. Klart är i alla fall att de idealen och visionerna inte är socialistiska.

Det kan ju dock hända att bland socialdemokraternas medlemmar faktiskt finns de som ännu tror på socialismen och socialdemokrati som medlet man ska uppnå socialismen med. Men de har tyvärr inget inflytande, jag tror ofta de är äldre människor som kan ha svårt att inse att partiet socialdemokraterna inte är socialdemokrater längre. Så alltså: socialdemokraterna som parti är inte socialdemokrater, men vissa medlemmar och anhängare kanske är det.

Kommunismen är revolutionär, och menar att sättet att införa socialismen är att genomföra en revolution och störta det kapitalistiska systemet, i ett enda slag. Kommunismen anser att det inte är möjligt att reformera kapitalismen, utan den måste avslutas på en enda gång.

Både socialdemokraterna (alltså riktiga socialdemokrater) och kommunisterna tror på att ta över staten (men med olika metoder) och använda den för sina egna syften. Båda tror på att bygga ett arbetarparti som för arbetarklassens talan. De tror på en sorts representativ demokrati, där folkvalda agerar som ombud. (Om jag förstått allt rätt.) Kommunisterna vill efter övertagandet av staten bilda proletariatets diktatur - där arbetarklassen har makten. Sen ska staten vittra bort och det socialistiska, klasslösa samhället växa fram.

Syndikalismen är då en slags tredje väg till socialism. Syndikalism är till sin natur anti-auktoritär och icke-dogmatisk, så det finns ingen speciell person eller dylikt att luta sig mot. Syndikalism kan ta sig lite olika uttryck runtom i världen, men trots det finns några grundläggande drag.

Syndikalismen är inte reformistisk, utan revolutionär. Den tror inte att kapitalismen kan reformeras. Kapitalismen ska avskaffas genom en revolution. Men redan nu bygger syndikalismen upp grunderna för det framtida samhället, genom att arbetarklassen organiserar sig - dels för motstånd mot kapitalismen dels för att bygga upp det nya samhället inom det gamla samhällets ramar.

Syndikalism menar att kampen ska föras främst med de fackliga organisationerna som grund. Man tror inte på att bygga ett arbetarparti som ska representera arbetarklassen, utan att arbetarna själva måste störta kapitalismen. "Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk." Man menar att partibygge i slutändan leder till att arbetarna byter ut en herre - kapitalisterna - till en annan - partieliten.

Syndikalism tror alltså inte på att ta över staten, de vill upphäva staten och ersätta den med arbetarklassens egna organ i ett frivilligt samarbete. Detta kallas federalism.

Man kan se det som att syndikalism är ett svar dels på socialdemokratins fruktlösa reformism, och dels på kommunismens auktoritära centralism.

Syndikalism är feministisk, då den tror på ekonomisk jämlikhet. Den accepterar inte orättvisor mellan könen.

Syndikalism tror på det personliga ansvaret, och att eftersom ansvaret inte kan överlåtas kan man inte handla i någons ställe. Därför grundar sig syndikalismen på direkt aktion, som betyder att handla utan ombud.

Den håller fast vid de utgångspunkter som Första Internationalen fastslog 1864, men syndikalism är i första hand en rörelse och i andra hand en lära. Vilket betyder att målen och medlen förändras under kampens och utvecklingens gång.

Man skulle kunna säga att syndikalism är en förening av marxism, anarkism och erfarenheter av kampen mot kapitalet. Den tror på marxismens materialistiska historieuppfattning - att det är de ekonomiska förhållandena i samhället som till största del styr hur det samhället ser ut. Den håller också med om vissa av Marx analyser, t.ex. hur utsugningen av arbetarna går till: löneslaveriet, mervärdet, profiten.

Men man håller inte med om att kapitalismen nödvändigtvis kommer göra sig själv omöjlig - att kapitalismen går havande med sin egen undergång. Och som sagt delar man inte uppfattningen att staten ska tas över och att proletariatets diktatur ska införas.

Från anarkismen kommer idéerna om individens och den lilla gruppens frihet, oberoende och ansvar. Om federalismen som metod att organisera sig för att möjliggöra den friheten. Och misstron mot representativ demokrati (demokrati genom ombud), istället för direkt demokrati.

Erfarenheter av kampen har också bidragit till att forma syndikalismen.

En annan viktig skiljelinje inom socialismen, förutom den mellan reformister och revolutionärer, anser syndikalismen är den mellan auktoritär socialism och frihetlig socialism. Med auktoritära socialister menas de som anser att staten ska sköta samhällsförvaltningen (både reformistiska och revolutionära) och de som tror på representativ demokrati, att någon kan handla självständigt å någon annans vägnar.

Frihetlig socialism används ibland som synonym för syndikalism, men inom begreppet ryms även andra socialistiska inriktningar, t.ex. anarkism och frihetlig kommunism. Det som särskiljer syndikalism från dessa är tron på fackföreningarna som medlet för revolution och förvaltning av produktionen.

Slutligen kan jag nämna att syndikalismen anser att för att störta kapitalismen behövs klassmedvetenhet och kamp, men att det viktigaste för att bygga ett fritt samhälle är människans självansvar.

Detta alltså från Syndikalismen av Sven Lagerström. Men än har jag bara läst första kapitlet. Alla eventuella misstag eller missförstånd i denna text är mina.