Inför valet 2006 hårdlanserade Alliansen (förmodligen med benäget bistånd av nån pr-byrå) begreppet "utanförskap", och att det skulle bekämpas. Istället har det växt, bland annat enligt en studie från SCB. Länk. Det var alltså en "epic fail".
Men det är ingen överraskning för den som vet vilken vidrig människosyn och sinistra motiv som gömmer sig bakom nyliberala alliansens putsade fasad. Att verkligen bekämpa "utanförskapet" har aldrig varit deras mål, tvärtom, tvärtom. Utanförskapet ska ju ökas, enligt nyliberal doktrin, så att profiten blir så hög som möjligt för eliten. Men sånt vinner man förstås inga val på.
Då och då framträder alliansens ohyggliga ansikte i tydligt ljus, som med moderaten som råkade avslöja sitt högfärdiga, rasistiska överklassperspektiv på tillvaron, när nån bajsat i hans trapphus. Han drog med sig ett annat av alliansens älsklingsuttryck i fallet, nämligen "arbetslinjen", och han använde det precis på det sätt de verkligen menar med det. De har arbetet så hårt med att ladda "arbetslinjen" med en positiv betydelse, men i ett svep lyckades han (förhoppningsvis) omintetgöra alltihop. Eller va ska man tro när till och med DN uttrycker att "arbetslinjen" tycks innebära att alla utom moderat-topparna ska arbeta.
söndag, januari 24, 2010
postmodernism II
Jag tror att en stor orsak till postmodernistiskt pladdrande är liberalismens fullständiga genomslagskraft, att marknadens religion gjort många till nihilister och cyniker, kanske speciellt de som drömde om en annan värld men blev desillusionerade av socialismens förfall till stalinism och diktatur.
Även om vissa delar i postmodernismen säkerligen är bra, tror jag att mycket av det är en slags avancerad form av självömkan, kanske sprungen ur högavlönade intellektuellas känslor om att deras på ekonomi rika liv, kändes så hemskt tomma. De kunde inte tro på något, så till den milda grad att de kände sig tvungna att utveckla en ideologi om att det inte finns något att tro på, som de kunde tro på. Att tro på att det inte finns något att tro på, är ju också nåt. Så kunde de fylla sina liv med aktiviteter de kunde tro på, deras liv fick mening av det inte hade någon mening.
Jag tror att det att många intellektuella lämnade visioner om en annan värld, till förmån för postmodernistiskt flummeri, var det bästa som kunde hända kapitalisterna. De fortsätter profitera på abetarklassens arbete och är säkerligen nöjda om de intellektuella är upptagna med navelskåderi, snarare än att ifrågasätta systemet.
Liberalismen sträcker sig så långt, in i oss utan att vi vet om det själva, individualismen har påverkat oss alla, och vår kultur. Är inte mycket av postmodernismen sprungen ur individualismen? Kommer det hela inte ur kapitalismens nihilism, där det enda som är viktigt är att konsumera? En slags skräddarsydd ideologi för den i ett kapitalistiskt system boende människa? Vi ska förverkliga oss själva, följa vår egen sanning, uppfinna oss själva, skapa oss en identitet, och sen när den blivit gammal, skapa en ny identitet, dra vidare, slänga och köpa nytt, i ett rastlöst konsumerande av meningslösa föremål, ja konsumera en identitet - alltmedan kapitalisterna blir rikare och rikare. En splittrad, individualistisk arbetarklass inriktad på konsumtion utgör inget hot mot den härskande klassen och den rådande ordningen.
Postmodernism kommer inte störta kapitalismen, och den måste störtas, för det här håller inte längre. Jorden vi bor på är ingen postmodernist, den har en objektiv sanning och den är klimatet.
För övrigt: i och med det här inlägget tänker jag inte skriva mer om postmodernism, är less.
Även om vissa delar i postmodernismen säkerligen är bra, tror jag att mycket av det är en slags avancerad form av självömkan, kanske sprungen ur högavlönade intellektuellas känslor om att deras på ekonomi rika liv, kändes så hemskt tomma. De kunde inte tro på något, så till den milda grad att de kände sig tvungna att utveckla en ideologi om att det inte finns något att tro på, som de kunde tro på. Att tro på att det inte finns något att tro på, är ju också nåt. Så kunde de fylla sina liv med aktiviteter de kunde tro på, deras liv fick mening av det inte hade någon mening.
Jag tror att det att många intellektuella lämnade visioner om en annan värld, till förmån för postmodernistiskt flummeri, var det bästa som kunde hända kapitalisterna. De fortsätter profitera på abetarklassens arbete och är säkerligen nöjda om de intellektuella är upptagna med navelskåderi, snarare än att ifrågasätta systemet.
Liberalismen sträcker sig så långt, in i oss utan att vi vet om det själva, individualismen har påverkat oss alla, och vår kultur. Är inte mycket av postmodernismen sprungen ur individualismen? Kommer det hela inte ur kapitalismens nihilism, där det enda som är viktigt är att konsumera? En slags skräddarsydd ideologi för den i ett kapitalistiskt system boende människa? Vi ska förverkliga oss själva, följa vår egen sanning, uppfinna oss själva, skapa oss en identitet, och sen när den blivit gammal, skapa en ny identitet, dra vidare, slänga och köpa nytt, i ett rastlöst konsumerande av meningslösa föremål, ja konsumera en identitet - alltmedan kapitalisterna blir rikare och rikare. En splittrad, individualistisk arbetarklass inriktad på konsumtion utgör inget hot mot den härskande klassen och den rådande ordningen.
Postmodernism kommer inte störta kapitalismen, och den måste störtas, för det här håller inte längre. Jorden vi bor på är ingen postmodernist, den har en objektiv sanning och den är klimatet.
För övrigt: i och med det här inlägget tänker jag inte skriva mer om postmodernism, är less.
under det rosa täcket
Jag skulle vilja rekommendera den här boken, den heter Under det rosa täcket och är skriven av Nina Björk. Det är ganska längesen den kom ut, och många har redan läst den, men inte alla.
Jag har dock inte läst hela, för jag hade lånat den bibblan och nån ställde sig i kö på den så jag var tvungen att lämna tillbaka den innan jag läst den färdigt. Men det jag hann läsa var mycket bra, väldigt upplysande och lärorikt. Den är konkret och rakt på sak, och sånt gillar jag. Det är tydligen en del postmodernistiskt influerade idéer i den, men som jag skrivit förut så tycker jag inte att allt som kommer från postmodernismen är dåligt, även om jag generellt sett är mycket skeptiskt inställd gentemot postmodernism (jag tror ju t.ex. på förnuft och att det finns en objektiv sanning). Jag vet inte ens allt vad som kommer ur postmodernismen (det är en riklig flora av material och allehanda idéer), och tänker heller aldrig ta reda på det, det är alltför ointressant för mig.
Den belyser könsroller, och hur feminismen tagits i besittning av det som i boken kallas "livmoderfeminister", eller "särartsfeminister", en feminism som i praktiken erkänner att ja män och kvinnor är annorlunda, och det beror inte på samhället och förväntade könsroller, utan på naturen. Det är enligt särartsfeminismen helt naturligt att män ska meka med bilar, och kvinnor ska ta hand om barnen och framhäva sin kvinnlighet självklart genom att konsumera för kvinnor helt naturliga produkter som parfym, smink, högklackat osv. Att kvinnor och män av naturen skapats sådana beror på att det är det bästa sättet för arten att överleva.
Det som är problemet enligt särartsfeminismen är att kvinnorollen nedvärderats, och att lösningen är att den uppvärderas, att det som är typiskt kvinnligt som att diska och laga mat, ska ges samma status som manliga aktiviteter: meka med bilen, vedhuggning(!), fiska och dylikt.
Allt är alltså bra precis som det är, naturen har skapat könsroller som "råkar" stämma överens med vad vårt samhälle värderar som kvinnliga aktiviteter respektive manliga.
Jag tycker det är ironiskt att särartsfeministerna menar att feminism är precis det som feminismen förut kämpade emot, de har tagit feminism och vridit runt den helt och hållet. Ungefär som om några "socialister" skulle säga att socialism betyder entreprenörskap, privatiseringar, inga skatter, egoism osv. Alltså precis vad det inte är. Alltså som om liberalerna skulle ta över socialismen och göra den liberal men fortfarande kalla den socialism.
Om det skulle hända skulle ju ingen tro på det, men särartsfeministerna kommer undan med det.
Ska låna den igen, eller köpa, så jag får läsa ut den. Det var en befriande läsning. Hmm om jag köper den på bokus får jag poäng på mitt medmera-kort.
lördag, januari 23, 2010
en dans med kapitalismen
I mitt förra inlägg ondgjorde jag mig i praktiken över postmodernism, men nu tror jag inte att det främst är postmodernistisk vänster som är orsaken till att arbetarklassen inte känner sig hemma hos vänstern, eller att postmodernism skulle vara det stora problemet egentligen. (Dessutom tror jag inte att allt som kommer ur postmodernismen är dåligt, vissa saker är bra och användbara, annat är bara trams.)
Snarare tror jag att det är mycket viktigare det faktum att det som förut var det stora arbetarpartiet, socialdemokraterna, styrs av pampar och har dragit alltmer åt höger. (Nog för att många sossar genom historien gjort sig kända för att svika när det gäller, inte bara i Sverige, men förut verkade de i alla fall ha någon slags socialistisk vision. Nu... nu vet jag inte alls vad de vill.)
Pamparna i socialdemokraterna i Sverige har även en nästan total makt över fackföreningsrörelsen genom den fackliga grenen LO, som även det kontrolleras av högavlönade personer. Dessa högavlönade kanske själva tror att de vill och gör väl, men tyvärr är det alltsomoftast så att ju högre inkomst man har, desto mer tappar man kontakten med hur det är att leva ett liv där man måste vända på varenda krona.
Eliten inom "arbetarpartiet" tycks ha mer gemensamt med sina borgerliga kollegor, än med sjuksköterskor, butiksbiträden, lokalvårdare, fabriksarbetare osv. När man lever ett bekvämt välavlönat liv, börjar man ju få andra prioriteringar i livet, än att reformera kapitalismen till socialism. Att t.ex. sjukskrivna sparkas ut i marknadens vinterkyla är inget som kommer drabba de högavlönade, de har råd, och behöver förmodligen inte sjukskrivas eftersom deras jobb inte tär på dem lika mycket som för t.ex. en undersköterska eller lokalvårdare.
Och när det är de högavlönade som styr över "arbetarpartiet" blir protesterna ganska ljumma, halvhjärtade - mot för om arbetarpartiet verkligen skulle styras av de som ekonomiskt låg på ungefär samma nivå som de som det påstås företräda. Som Åsa Linderborg skriver: klassintresset ljuger aldrig. Eliten håller tillbaka arbetarrörelsen, håller den i tyglarna. Det tror jag är det största problemet, det finns ett sug efter en politisk kraft som sätter arbetarklassens intressen främst, som talar arbetarklassens språk, som delar arbetarklassens liv, ja som är arbetarklass.
Och just för att det här tomrummet finns, kan idioter och stollar som Sverigedemokraterna fylla det. I tomrummet efter en radikal vänster finns fascisternas livsluft. Ett socialistiskt alternativ för arbetarklassen, av arbetarklassen, är ett skydd mot fascism och rasism. Om det sen är ett parti eller radikal fackförening, eller vad, det är ju en annan fråga.
Men jag tror att vänstern måste lägga åt sidan meningsskiljaktigheter och samarbeta, och de som snurrat in sig i alltför mycket postmodernism måste trassla ur sig det, och bli mer konkreta. Sossarna däremot är en förlorad sak tror jag, de är infesterade av girighet. Att de är det, kan nog till viss del hänga ihop med att de är ett reformistiskt parti/fackförening, för om du ger dig ut i dans med kapitalismen så kommer inte kapitalismen förändras av dig, utan du kommer förändras av kapitalismen.
Snarare tror jag att det är mycket viktigare det faktum att det som förut var det stora arbetarpartiet, socialdemokraterna, styrs av pampar och har dragit alltmer åt höger. (Nog för att många sossar genom historien gjort sig kända för att svika när det gäller, inte bara i Sverige, men förut verkade de i alla fall ha någon slags socialistisk vision. Nu... nu vet jag inte alls vad de vill.)
Pamparna i socialdemokraterna i Sverige har även en nästan total makt över fackföreningsrörelsen genom den fackliga grenen LO, som även det kontrolleras av högavlönade personer. Dessa högavlönade kanske själva tror att de vill och gör väl, men tyvärr är det alltsomoftast så att ju högre inkomst man har, desto mer tappar man kontakten med hur det är att leva ett liv där man måste vända på varenda krona.
Eliten inom "arbetarpartiet" tycks ha mer gemensamt med sina borgerliga kollegor, än med sjuksköterskor, butiksbiträden, lokalvårdare, fabriksarbetare osv. När man lever ett bekvämt välavlönat liv, börjar man ju få andra prioriteringar i livet, än att reformera kapitalismen till socialism. Att t.ex. sjukskrivna sparkas ut i marknadens vinterkyla är inget som kommer drabba de högavlönade, de har råd, och behöver förmodligen inte sjukskrivas eftersom deras jobb inte tär på dem lika mycket som för t.ex. en undersköterska eller lokalvårdare.
Och när det är de högavlönade som styr över "arbetarpartiet" blir protesterna ganska ljumma, halvhjärtade - mot för om arbetarpartiet verkligen skulle styras av de som ekonomiskt låg på ungefär samma nivå som de som det påstås företräda. Som Åsa Linderborg skriver: klassintresset ljuger aldrig. Eliten håller tillbaka arbetarrörelsen, håller den i tyglarna. Det tror jag är det största problemet, det finns ett sug efter en politisk kraft som sätter arbetarklassens intressen främst, som talar arbetarklassens språk, som delar arbetarklassens liv, ja som är arbetarklass.
Och just för att det här tomrummet finns, kan idioter och stollar som Sverigedemokraterna fylla det. I tomrummet efter en radikal vänster finns fascisternas livsluft. Ett socialistiskt alternativ för arbetarklassen, av arbetarklassen, är ett skydd mot fascism och rasism. Om det sen är ett parti eller radikal fackförening, eller vad, det är ju en annan fråga.
Men jag tror att vänstern måste lägga åt sidan meningsskiljaktigheter och samarbeta, och de som snurrat in sig i alltför mycket postmodernism måste trassla ur sig det, och bli mer konkreta. Sossarna däremot är en förlorad sak tror jag, de är infesterade av girighet. Att de är det, kan nog till viss del hänga ihop med att de är ett reformistiskt parti/fackförening, för om du ger dig ut i dans med kapitalismen så kommer inte kapitalismen förändras av dig, utan du kommer förändras av kapitalismen.
onsdag, januari 20, 2010
en ny förebild
I natt har jag fått en ny förebild, hon heter Kajsa Ekis Ekman. Jag har inte läst allt hon skrivit, men det jag läst hittills har gjort mig oerhört imponerad. Det är sällan jag upptäcker människor som uttrycker något som berör mig så djupt, och ger mig såna... va ska man kalla det, "aha-upplevelser". Det här en blogg, jag vet inte om det är hennes blogg, eller nån som skapat en blogg för att länka och posta texter av henne: texter av kajsa ekis ekman.
Jag läste tillexempel nyss en artikel där hon skrev litegrann om sånt som jag funderat över själv, men inte lyckats (eller ens försökt) sätta ord på. Jag tyckte den artikeln var klockren, eftersom hon satte ord på sånt jag själv känt men inte förstått exakt. Här är en länk till artikeln.
Man får väl läsa den själv och bilda sig en uppfattning, men jag tycker den handlar litegrann om som jag ser det, att vänstern (som den framträder i stora media) övertagits av en slags politiskt korrekt akademisk elit, där vänster blivit något slags identitet å inte klasskamp, där vänster kopplats samman med att man måste ha universitetsexamen å gilla "elitkultur", att man inte kan läsa deckare å gilla typ tv 3-program om man är vänster, som att socialism skulle ha något att göra med vad man har för musiksmak eller vilka böcker man gillar. Inte att det är nåt fel att gilla "finkultur", men vad har det med ekonomisk demokrati och klasslöst samhälle att göra?
Socialism handlar ju för mig om rättvisa, om motsättningen mellan de få som har å de många som inte har, om ekonomisk politik, att folket, vi alla ska ha kontroll över ekonomin, att den ska styras demokratiskt, att arbetarklassen själva ska styra över företagen, att klassamhället ska upplösas, ja osv.
Och jag tycker vänstern i allmänhet är dålig på att koppla till arbetarklassen, eller va man ska säga. Typ, för å fatta socialism idag måste man ha en högskoleexamen, kunna koderna, annars gör man sig inget besvär, det handlar inte så mycket om klasskamp, strejker, blockader, arbetarklassens solidaritet över nationsgränserna å sånt, utan om massa saker med krångliga ord, som jag inte begriper hälften av.
Då känner man som arbetarklass sig ganska utanför, då vänster kommit att handla om att prata på ett visst sätt, gilla vissa filmer, å böcker, å musik, typ en livsstil. Det är svårt att få tillträde, och då lockas arbetarklassen av högerns mer lättfattliga retorik, borgarsvinen har ju inget emot att ljuga å bre på. Å det är vänstern som serverar dem arbetarklassen, för de pratar inte om arbetarklassens vardag (Alliansens fruktansvärt grymma attacker på sjukskrivna där folk begått självmord, nedmontering av välfärd och fackföreningsledningarnas samarbete med den härskande klassen - så till den milda grad att facket får stort beröm av en sverigebesökande amerikansk chef!), istället är de upptagna å diskutera finlitteratur å dylikt, å att pöbeln är så dum som inte fattar bättre än å läsa deckare å såna grejer.
Jag känner för övrigt att feminismen också blivit lidande av att en trendkänslig elit tagit över den. Därför uppfattas urgamla patriarkala reaktionära åsikter, som framförs inte bara av Anna Anka, utan av en hel rad tidskrifter typ "Femina", Elle, Slitz osv., som uppfriskande, nytänkande. När blev sån reaktionär idioti uppfriskande? Jo för att feminismen inte kommit att handla om kvinnors vardag, lägre lön för kvinnor, yrken där många kvinnor arbetar har lägre lön, könsroller, osv. utan om att ha en viss livsstil, modemedveten, osv. Arbetarklassen kan inte förstå vad eliten pratar om och då är det mycket lättare att vända sig till Anna Anka och andra borgarsvin.
Feminism och socialism handlar för mig inte om finkultur eller ordbajseri, utan om konkret kamp, kamp mot patriarkatet och mot borgarna.
Men hursomhelst, det var inte bara denna text som fått mig att utse Ekman till ny förebild, utan även andra texter jag suttit i natt och läst. T.ex. den här.
Då kan det va värt att sitta uppe till 04:08 som klockan är nu.
Jag läste tillexempel nyss en artikel där hon skrev litegrann om sånt som jag funderat över själv, men inte lyckats (eller ens försökt) sätta ord på. Jag tyckte den artikeln var klockren, eftersom hon satte ord på sånt jag själv känt men inte förstått exakt. Här är en länk till artikeln.
Man får väl läsa den själv och bilda sig en uppfattning, men jag tycker den handlar litegrann om som jag ser det, att vänstern (som den framträder i stora media) övertagits av en slags politiskt korrekt akademisk elit, där vänster blivit något slags identitet å inte klasskamp, där vänster kopplats samman med att man måste ha universitetsexamen å gilla "elitkultur", att man inte kan läsa deckare å gilla typ tv 3-program om man är vänster, som att socialism skulle ha något att göra med vad man har för musiksmak eller vilka böcker man gillar. Inte att det är nåt fel att gilla "finkultur", men vad har det med ekonomisk demokrati och klasslöst samhälle att göra?
Socialism handlar ju för mig om rättvisa, om motsättningen mellan de få som har å de många som inte har, om ekonomisk politik, att folket, vi alla ska ha kontroll över ekonomin, att den ska styras demokratiskt, att arbetarklassen själva ska styra över företagen, att klassamhället ska upplösas, ja osv.
Och jag tycker vänstern i allmänhet är dålig på att koppla till arbetarklassen, eller va man ska säga. Typ, för å fatta socialism idag måste man ha en högskoleexamen, kunna koderna, annars gör man sig inget besvär, det handlar inte så mycket om klasskamp, strejker, blockader, arbetarklassens solidaritet över nationsgränserna å sånt, utan om massa saker med krångliga ord, som jag inte begriper hälften av.
Då känner man som arbetarklass sig ganska utanför, då vänster kommit att handla om att prata på ett visst sätt, gilla vissa filmer, å böcker, å musik, typ en livsstil. Det är svårt att få tillträde, och då lockas arbetarklassen av högerns mer lättfattliga retorik, borgarsvinen har ju inget emot att ljuga å bre på. Å det är vänstern som serverar dem arbetarklassen, för de pratar inte om arbetarklassens vardag (Alliansens fruktansvärt grymma attacker på sjukskrivna där folk begått självmord, nedmontering av välfärd och fackföreningsledningarnas samarbete med den härskande klassen - så till den milda grad att facket får stort beröm av en sverigebesökande amerikansk chef!), istället är de upptagna å diskutera finlitteratur å dylikt, å att pöbeln är så dum som inte fattar bättre än å läsa deckare å såna grejer.
Jag känner för övrigt att feminismen också blivit lidande av att en trendkänslig elit tagit över den. Därför uppfattas urgamla patriarkala reaktionära åsikter, som framförs inte bara av Anna Anka, utan av en hel rad tidskrifter typ "Femina", Elle, Slitz osv., som uppfriskande, nytänkande. När blev sån reaktionär idioti uppfriskande? Jo för att feminismen inte kommit att handla om kvinnors vardag, lägre lön för kvinnor, yrken där många kvinnor arbetar har lägre lön, könsroller, osv. utan om att ha en viss livsstil, modemedveten, osv. Arbetarklassen kan inte förstå vad eliten pratar om och då är det mycket lättare att vända sig till Anna Anka och andra borgarsvin.
Feminism och socialism handlar för mig inte om finkultur eller ordbajseri, utan om konkret kamp, kamp mot patriarkatet och mot borgarna.
Men hursomhelst, det var inte bara denna text som fått mig att utse Ekman till ny förebild, utan även andra texter jag suttit i natt och läst. T.ex. den här.
Då kan det va värt att sitta uppe till 04:08 som klockan är nu.
torsdag, januari 14, 2010
Tomten
Jultomten kommer med julklappar. Va kan det vara? På önskelistan står högst upp: en valförlust för Alliansen. Jag hoppas hoppas tomten har tagit önskelistan på allvar i år!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
