en ny förebild

I natt har jag fått en ny förebild, hon heter Kajsa Ekis Ekman. Jag har inte läst allt hon skrivit, men det jag läst hittills har gjort mig oerhört imponerad. Det är sällan jag upptäcker människor som uttrycker något som berör mig så djupt, och ger mig såna... va ska man kalla det, "aha-upplevelser". Det här en blogg, jag vet inte om det är hennes blogg, eller nån som skapat en blogg för att länka och posta texter av henne: texter av kajsa ekis ekman.

Jag läste tillexempel nyss en artikel där hon skrev litegrann om sånt som jag funderat över själv, men inte lyckats (eller ens försökt) sätta ord på. Jag tyckte den artikeln var klockren, eftersom hon satte ord på sånt jag själv känt men inte förstått exakt. Här är en länk till artikeln.

Man får väl läsa den själv och bilda sig en uppfattning, men jag tycker den handlar litegrann om som jag ser det, att vänstern (som den framträder i stora media) övertagits av en slags politiskt korrekt akademisk elit, där vänster blivit något slags identitet å inte klasskamp, där vänster kopplats samman med att man måste ha universitetsexamen å gilla "elitkultur", att man inte kan läsa deckare å gilla typ tv 3-program om man är vänster, som att socialism skulle ha något att göra med vad man har för musiksmak eller vilka böcker man gillar. Inte att det är nåt fel att gilla "finkultur", men vad har det med ekonomisk demokrati och klasslöst samhälle att göra?

Socialism handlar ju för mig om rättvisa, om motsättningen mellan de få som har å de många som inte har, om ekonomisk politik, att folket, vi alla ska ha kontroll över ekonomin, att den ska styras demokratiskt, att arbetarklassen själva ska styra över företagen, att klassamhället ska upplösas, ja osv.

Och jag tycker vänstern i allmänhet är dålig på att koppla till arbetarklassen, eller va man ska säga. Typ, för å fatta socialism idag måste man ha en högskoleexamen, kunna koderna, annars gör man sig inget besvär, det handlar inte så mycket om klasskamp, strejker, blockader, arbetarklassens solidaritet över nationsgränserna å sånt, utan om massa saker med krångliga ord, som jag inte begriper hälften av.

Då känner man som arbetarklass sig ganska utanför, då vänster kommit att handla om att prata på ett visst sätt, gilla vissa filmer, å böcker, å musik, typ en livsstil. Det är svårt att få tillträde, och då lockas arbetarklassen av högerns mer lättfattliga retorik, borgarsvinen har ju inget emot att ljuga å bre på. Å det är vänstern som serverar dem arbetarklassen, för de pratar inte om arbetarklassens vardag (Alliansens fruktansvärt grymma attacker på sjukskrivna där folk begått självmord, nedmontering av välfärd och fackföreningsledningarnas samarbete med den härskande klassen - så till den milda grad att facket får stort beröm av en sverigebesökande amerikansk chef!), istället är de upptagna å diskutera finlitteratur å dylikt, å att pöbeln är så dum som inte fattar bättre än å läsa deckare å såna grejer.

Jag känner för övrigt att feminismen också blivit lidande av att en trendkänslig elit tagit över den. Därför uppfattas urgamla patriarkala reaktionära åsikter, som framförs inte bara av Anna Anka, utan av en hel rad tidskrifter typ "Femina", Elle, Slitz osv., som uppfriskande, nytänkande. När blev sån reaktionär idioti uppfriskande? Jo för att feminismen inte kommit att handla om kvinnors vardag, lägre lön för kvinnor, yrken där många kvinnor arbetar har lägre lön, könsroller, osv. utan om att ha en viss livsstil, modemedveten, osv. Arbetarklassen kan inte förstå vad eliten pratar om och då är det mycket lättare att vända sig till Anna Anka och andra borgarsvin.

Feminism och socialism handlar för mig inte om finkultur eller ordbajseri, utan om konkret kamp, kamp mot patriarkatet och mot borgarna.

Men hursomhelst, det var inte bara denna text som fått mig att utse Ekman till ny förebild, utan även andra texter jag suttit i natt och läst. T.ex. den här.

Då kan det va värt att sitta uppe till 04:08 som klockan är nu.