en dans med kapitalismen

I mitt förra inlägg ondgjorde jag mig i praktiken över postmodernism, men nu tror jag inte att det främst är postmodernistisk vänster som är orsaken till att arbetarklassen inte känner sig hemma hos vänstern, eller att postmodernism skulle vara det stora problemet egentligen. (Dessutom tror jag inte att allt som kommer ur postmodernismen är dåligt, vissa saker är bra och användbara, annat är bara trams.)

Snarare tror jag att det är mycket viktigare det faktum att det som förut var det stora arbetarpartiet, socialdemokraterna, styrs av pampar och har dragit alltmer åt höger. (Nog för att många sossar genom historien gjort sig kända för att svika när det gäller, inte bara i Sverige, men förut verkade de i alla fall ha någon slags socialistisk vision. Nu... nu vet jag inte alls vad de vill.)

Pamparna i socialdemokraterna i Sverige har även en nästan total makt över fackföreningsrörelsen genom den fackliga grenen LO, som även det kontrolleras av högavlönade personer. Dessa högavlönade kanske själva tror att de vill och gör väl, men tyvärr är det alltsomoftast så att ju högre inkomst man har, desto mer tappar man kontakten med hur det är att leva ett liv där man måste vända på varenda krona.

Eliten inom "arbetarpartiet" tycks ha mer gemensamt med sina borgerliga kollegor, än med sjuksköterskor, butiksbiträden, lokalvårdare, fabriksarbetare osv. När man lever ett bekvämt välavlönat liv, börjar man ju få andra prioriteringar i livet, än att reformera kapitalismen till socialism. Att t.ex. sjukskrivna sparkas ut i marknadens vinterkyla är inget som kommer drabba de högavlönade, de har råd, och behöver förmodligen inte sjukskrivas eftersom deras jobb inte tär på dem lika mycket som för t.ex. en undersköterska eller lokalvårdare.

Och när det är de högavlönade som styr över "arbetarpartiet" blir protesterna ganska ljumma, halvhjärtade - mot för om arbetarpartiet verkligen skulle styras av de som ekonomiskt låg på ungefär samma nivå som de som det påstås företräda. Som Åsa Linderborg skriver: klassintresset ljuger aldrig. Eliten håller tillbaka arbetarrörelsen, håller den i tyglarna. Det tror jag är det största problemet, det finns ett sug efter en politisk kraft som sätter arbetarklassens intressen främst, som talar arbetarklassens språk, som delar arbetarklassens liv, ja som är arbetarklass.

Och just för att det här tomrummet finns, kan idioter och stollar som Sverigedemokraterna fylla det. I tomrummet efter en radikal vänster finns fascisternas livsluft. Ett socialistiskt alternativ för arbetarklassen, av arbetarklassen, är ett skydd mot fascism och rasism. Om det sen är ett parti eller radikal fackförening, eller vad, det är ju en annan fråga.

Men jag tror att vänstern måste lägga åt sidan meningsskiljaktigheter och samarbeta, och de som snurrat in sig i alltför mycket postmodernism måste trassla ur sig det, och bli mer konkreta. Sossarna däremot är en förlorad sak tror jag, de är infesterade av girighet. Att de är det, kan nog till viss del hänga ihop med att de är ett reformistiskt parti/fackförening, för om du ger dig ut i dans med kapitalismen så kommer inte kapitalismen förändras av dig, utan du kommer förändras av kapitalismen.