Måste sova egentligen, men ska posta en liten uppdatering. Jag har haft stora problem med den s k "postmodernismen". Till att börja med var det fullständigt obegripligt för mig som ju kommer från ett "studieovant" arbetarklass-hem, men trodde att om jag bara hade haft en bättre förmåga hade jag kunnat inse vad det handlade om.
Ja postmodernismen har ju på sätt och vis följt efter mig, ända sen jag började läsa på universitetet, och aldrig kunde jag förstå vad det var. Ja än i denna dag fattar jag det inte.
Jag blev mer å mer skeptisk, fina termer hit, och fina termer dit, svåra ord, och väldigt mycket ordbajs, sida upp och sida ner, ord till synes helt orelaterade staplade efter varandra. "Dekonstruktion", "diskurs" osv. Högar med texter.
Sen hände någonting för några månader sen. Det var då jag fick klart för mig att självaste Noam Chomsky upplevde liknande problem som jag hade med postmodernismen. Wtf, tänkte jag, en av vår tids skarpaste hjärnor. Det här var en upprättelse, och jag förde den vidare till min klasskamrat A. som var lika förbluffad som jag, "Noam Chomsky" sa han effektfullt, sen sa han nåt om att "då kanske vi inte är helt hopplösa då trots allt". Jag kunde bara instämma.
Nu har jag hittat en annan väldigt fin text om vänstern och postmodernismen, som var "right up my alley". Här är länken.
Konkret-het ftw!
tisdag, juni 09, 2009
onsdag, mars 04, 2009
Googlade
Jag "googlade" på syndikalisterna, och fick upp en hel del ska vi säga "arga" sidor om syndikalisterna. Det var allehanda högertyper som var riktigt förbannade kan jag sammanfatta det, "syndikalisterna Sveriges avskum" var en kommentar. Och det är såklart bra. Ett fackförbund ska vara hatat av högern, det betyder att fackförbundet gör sitt jobb.
Ett fackförbund som å andra sidan får beröm av de borgerliga och är omtyckt av dem, IF metall t.ex., ja då är det något som är fel. Då anar jag ugglor i mossen. Jag skulle säga att ett sånt fackförbund inte gör det som det ska göra.
Ett fackförbund som å andra sidan får beröm av de borgerliga och är omtyckt av dem, IF metall t.ex., ja då är det något som är fel. Då anar jag ugglor i mossen. Jag skulle säga att ett sånt fackförbund inte gör det som det ska göra.
tisdag, mars 03, 2009
funderingar
Jag har läst lite i tidningarna som jag lånade på Umeå LS, och jag har funderat lite mer. Jag har kommit fram till att det är mycket viktigt att organisera sig så att säga - gå med i facket, det är den enda chans vi har, för ensamma kan vi inte göra mycket, kanske inget. Arbetarna måste stå tillsammans mot högern.
Så då måste man gå med i ett verkligt fackförbund, inte ett s k "gult fackförbund" som sitter i knäet på arbetsgivarna. Och så vitt jag vet är SAC det enda stridbara fackförbundet i Sverige, kanske finns det något mer men har inte hört från det än i alla fall. Kanske är det så att SAC är det enda icke-gula fackförbundet i Sverige.
De andra facken styrs av pampar, och fattar beslut över huvudet på de medlemmar som direkt berörs av besluten. I SAC fattas inte beslut över huvudet, utan det är de som direkt berörs av besluten som fattar dem. Utöver detta är SAC vad jag vet det enda fackförbund som även är öppet för s.k. "papperslösa".
Det lutar allt mer åt att jag går med. Kampen kan ju inte föras ensam och en blogg hjälper inte mycket! =) Jag har tänkt på när/om jag ska löneförhandla. Nuförtiden är "individuell lönesättning" mer norm än undantag, och jag vet att jag inte skulle klara att sitta med chefen och förhandla min lön. Chefen skulle köra över mig.
Men det handlar också om solidaritet, att stödja sina kamrater i facket. Och få stöd av dem. Ju fler som organiserar sig desto bättre. Tillsammans är vi starka.
Men jag ska fortsätta överlägga med mig själv, innan jag slutgiltigt bestämmer mig.
Så då måste man gå med i ett verkligt fackförbund, inte ett s k "gult fackförbund" som sitter i knäet på arbetsgivarna. Och så vitt jag vet är SAC det enda stridbara fackförbundet i Sverige, kanske finns det något mer men har inte hört från det än i alla fall. Kanske är det så att SAC är det enda icke-gula fackförbundet i Sverige.
De andra facken styrs av pampar, och fattar beslut över huvudet på de medlemmar som direkt berörs av besluten. I SAC fattas inte beslut över huvudet, utan det är de som direkt berörs av besluten som fattar dem. Utöver detta är SAC vad jag vet det enda fackförbund som även är öppet för s.k. "papperslösa".
Det lutar allt mer åt att jag går med. Kampen kan ju inte föras ensam och en blogg hjälper inte mycket! =) Jag har tänkt på när/om jag ska löneförhandla. Nuförtiden är "individuell lönesättning" mer norm än undantag, och jag vet att jag inte skulle klara att sitta med chefen och förhandla min lön. Chefen skulle köra över mig.
Men det handlar också om solidaritet, att stödja sina kamrater i facket. Och få stöd av dem. Ju fler som organiserar sig desto bättre. Tillsammans är vi starka.
Men jag ska fortsätta överlägga med mig själv, innan jag slutgiltigt bestämmer mig.
torsdag, februari 26, 2009
Från ord till handling
Idag har jag gått från ord till handling. Jag har besökt Umeå LS, alltså syndikalisterna, och ställt lite frågor, köpte några böcker och lånade några tidningar. Jag fick ett mycket gott intryck och funderar på att gå med. Men vill inte göra det förhastat, vilket annars är något jag brukar göra. (Göra något förhastat alltså.)
Nu har det i och för sig gått några år som jag varit intresserad av syndikalismen, så det kanske inte skulle vara så förhastat. Jag vill dock inte att det ska bli som det brukar bli för mig: jag engagerar mig 100% nån månad, sen blir jag trött och orkar inte mera. Den här gången tänkte jag att ett eventuellt medlemskap skulle vara baserat på långsiktiga planer. Därför är det bättre att om jag går med, inte tar på mig jättemycket, utan gör lite grann och sen kanske trappar upp - hellre än tvärtom!
Jag fick en del funderingar uppklarade. T.ex. har jag undrat över det här med röstning, om det finns någon allmän hållning inom syndikalisterna att man inte ska rösta i valen - men någon sådan allmän hållning finns inte. Syndikalisterna är partipolitiskt obundna, de vill undvika de schismser som många vänstergrupperingar är plågade av, men det betyder inte att medlemmar inte kan rösta på vilket parti man nu finner vara det man vill rösta på - eller avstå rösta (för den delen).
De vill gärna samarbeta med andra vänsterorganisationer och -partier när det är påkallat. De försöker finna likheter snarare än motsättningar.
Sen har jag funderat över det här med välfärdsstaten. Vad jag förstår anser vissa vänstergrupper att välfärdsstaten inte ska försvaras mot de borgerligas attacker. Jag vet inte exakt varför de anser detta, men jag antar att det har att göra med att de anser att det viktigaste är att arbeta för revolutionen och avskaffa kapitalismen och det privata ägandet av resurserna, vilket då skulle göra att välfärdsstaten inte behövs.
Nåväl, jag tycker att man ska försvara den välfärd vi har här och nu, eftersom den för många människor är det sista de har kvar här i livet. De borgerliga arbetar alltid för att skära ner så mycket som möjligt på välfärden och det får katastrofala resultat i människors vardag. Tänk på de idag i Sverige som är cancersjuka och inte har många månader kvar att leva men tvingas ändå jobba. Såna attacker från borgerligheten måste bekämpas. Eller när borgarna skär ner på t.ex. vård, och sen när den offentliga sektorn fungerar så dåligt (självklart p.g.a. borgarnas nedskärningar) så pekar de finger och säger att "se offentliga sektorn funkar inte, därför måste vi sälja ut, privatisera." Ja klart det inte fungerar när man halverar resurserna. Det är givetvis ingen slump, utan deras uttalade taktik.
Vi måste försvara välfärden och den offentliga sektorn. Det förhindrar inte att man kan ha mer övergripande visioner om ett framtida samhälle, fritt från klyftor och privat ägande, ett demokratiskt, socialistiskt samhälle. Det anser jag.
Och det gör syndikalisterna också, fick jag klart för mig idag.
Det var intressant och kul idag.
(Eventuella missförstånd och konstiga formuleringar är mina!)
Nu har det i och för sig gått några år som jag varit intresserad av syndikalismen, så det kanske inte skulle vara så förhastat. Jag vill dock inte att det ska bli som det brukar bli för mig: jag engagerar mig 100% nån månad, sen blir jag trött och orkar inte mera. Den här gången tänkte jag att ett eventuellt medlemskap skulle vara baserat på långsiktiga planer. Därför är det bättre att om jag går med, inte tar på mig jättemycket, utan gör lite grann och sen kanske trappar upp - hellre än tvärtom!
Jag fick en del funderingar uppklarade. T.ex. har jag undrat över det här med röstning, om det finns någon allmän hållning inom syndikalisterna att man inte ska rösta i valen - men någon sådan allmän hållning finns inte. Syndikalisterna är partipolitiskt obundna, de vill undvika de schismser som många vänstergrupperingar är plågade av, men det betyder inte att medlemmar inte kan rösta på vilket parti man nu finner vara det man vill rösta på - eller avstå rösta (för den delen).
De vill gärna samarbeta med andra vänsterorganisationer och -partier när det är påkallat. De försöker finna likheter snarare än motsättningar.
Sen har jag funderat över det här med välfärdsstaten. Vad jag förstår anser vissa vänstergrupper att välfärdsstaten inte ska försvaras mot de borgerligas attacker. Jag vet inte exakt varför de anser detta, men jag antar att det har att göra med att de anser att det viktigaste är att arbeta för revolutionen och avskaffa kapitalismen och det privata ägandet av resurserna, vilket då skulle göra att välfärdsstaten inte behövs.
Nåväl, jag tycker att man ska försvara den välfärd vi har här och nu, eftersom den för många människor är det sista de har kvar här i livet. De borgerliga arbetar alltid för att skära ner så mycket som möjligt på välfärden och det får katastrofala resultat i människors vardag. Tänk på de idag i Sverige som är cancersjuka och inte har många månader kvar att leva men tvingas ändå jobba. Såna attacker från borgerligheten måste bekämpas. Eller när borgarna skär ner på t.ex. vård, och sen när den offentliga sektorn fungerar så dåligt (självklart p.g.a. borgarnas nedskärningar) så pekar de finger och säger att "se offentliga sektorn funkar inte, därför måste vi sälja ut, privatisera." Ja klart det inte fungerar när man halverar resurserna. Det är givetvis ingen slump, utan deras uttalade taktik.
Vi måste försvara välfärden och den offentliga sektorn. Det förhindrar inte att man kan ha mer övergripande visioner om ett framtida samhälle, fritt från klyftor och privat ägande, ett demokratiskt, socialistiskt samhälle. Det anser jag.
Och det gör syndikalisterna också, fick jag klart för mig idag.
Det var intressant och kul idag.
(Eventuella missförstånd och konstiga formuleringar är mina!)
tisdag, februari 24, 2009
bekämpa brottsligheten
Om man vill bekämpa brottslighet finns det några saker man kan göra, som är väldigt effektiva.
Inga klassklyftor, ingen arbetslöshet, bra skolor, utbildning åt alla, välutvecklat socialt skyddsnät, en väl fungerande demokrati och offentlig sektor, bra sjukhus, bra äldreomsorg, ingen hemlöshet. Offentligt ägande och demokratisk kontroll över resurser, banker, och företag. "Nackdelen" är att direktörer, aktieägare, spekulanter, osv. får komma ner på jorden igen, bland oss andra.
En av nyliberalismen premisser är att det ALLTID ska finnas en viss mängd arbetslöshet för att hålla lönerna nere. Nyliberalismen går bort som brottsbekämpande. Nyliberala politiker (t.ex. den regering vi har nu) har inte som ambition att avskaffa arbetslösheten, eftersom det går emot deras ideologi. Så länge det finns klassklyftor, och de som äger och de som inte äger, kommer samhället inte vara harmoniskt. Brottsligheten kommer vara en följd av detta.
Det var nån som sa att, när företagen bestämmer och sätter dagordningen kallas det demokrati, men när arbetarna bestämmer kallas det diktatur. Typ nåt i den stilen. Googla det, för det var bra sagt.
Inga klassklyftor, ingen arbetslöshet, bra skolor, utbildning åt alla, välutvecklat socialt skyddsnät, en väl fungerande demokrati och offentlig sektor, bra sjukhus, bra äldreomsorg, ingen hemlöshet. Offentligt ägande och demokratisk kontroll över resurser, banker, och företag. "Nackdelen" är att direktörer, aktieägare, spekulanter, osv. får komma ner på jorden igen, bland oss andra.
En av nyliberalismen premisser är att det ALLTID ska finnas en viss mängd arbetslöshet för att hålla lönerna nere. Nyliberalismen går bort som brottsbekämpande. Nyliberala politiker (t.ex. den regering vi har nu) har inte som ambition att avskaffa arbetslösheten, eftersom det går emot deras ideologi. Så länge det finns klassklyftor, och de som äger och de som inte äger, kommer samhället inte vara harmoniskt. Brottsligheten kommer vara en följd av detta.
Det var nån som sa att, när företagen bestämmer och sätter dagordningen kallas det demokrati, men när arbetarna bestämmer kallas det diktatur. Typ nåt i den stilen. Googla det, för det var bra sagt.
onsdag, februari 04, 2009
Syndikalismen, första kapitlet
Jag har börjat läsa boken Syndikalismen av Sven Lagerström och här tänkte jag beskriva kortfattat vad som utmärker syndikalism.
Om vi säger att vi i huvudsak har två olika socialistiska inriktningar, så kan man säga att syndikalismen är en slags tredje väg till socialism. De två andra är socialdemokrati och kommunism.
Socialdemokratin är reformistisk, den anser att man kan reformera kapitalismen steg för steg och på så sätt långsamt övergå från kapitalism till socialism. Åtminstone stod socialdemokrati för det förut, nu har socialdemokraterna i Sverige knappast som långsiktigt mål att staten ska överta företagen och att Sverige ska bli socialistiskt.
Jag anser att det faktiskt är svårt att förstå alls vad socialdemokraterna idag har för nåt långsiktigt mål, eller om de överhuvudtaget har några ideal eller visioner. Klart är i alla fall att de idealen och visionerna inte är socialistiska.
Det kan ju dock hända att bland socialdemokraternas medlemmar faktiskt finns de som ännu tror på socialismen och socialdemokrati som medlet man ska uppnå socialismen med. Men de har tyvärr inget inflytande, jag tror ofta de är äldre människor som kan ha svårt att inse att partiet socialdemokraterna inte är socialdemokrater längre. Så alltså: socialdemokraterna som parti är inte socialdemokrater, men vissa medlemmar och anhängare kanske är det.
Kommunismen är revolutionär, och menar att sättet att införa socialismen är att genomföra en revolution och störta det kapitalistiska systemet, i ett enda slag. Kommunismen anser att det inte är möjligt att reformera kapitalismen, utan den måste avslutas på en enda gång.
Både socialdemokraterna (alltså riktiga socialdemokrater) och kommunisterna tror på att ta över staten (men med olika metoder) och använda den för sina egna syften. Båda tror på att bygga ett arbetarparti som för arbetarklassens talan. De tror på en sorts representativ demokrati, där folkvalda agerar som ombud. (Om jag förstått allt rätt.) Kommunisterna vill efter övertagandet av staten bilda proletariatets diktatur - där arbetarklassen har makten. Sen ska staten vittra bort och det socialistiska, klasslösa samhället växa fram.
Syndikalismen är då en slags tredje väg till socialism. Syndikalism är till sin natur anti-auktoritär och icke-dogmatisk, så det finns ingen speciell person eller dylikt att luta sig mot. Syndikalism kan ta sig lite olika uttryck runtom i världen, men trots det finns några grundläggande drag.
Syndikalismen är inte reformistisk, utan revolutionär. Den tror inte att kapitalismen kan reformeras. Kapitalismen ska avskaffas genom en revolution. Men redan nu bygger syndikalismen upp grunderna för det framtida samhället, genom att arbetarklassen organiserar sig - dels för motstånd mot kapitalismen dels för att bygga upp det nya samhället inom det gamla samhällets ramar.
Syndikalism menar att kampen ska föras främst med de fackliga organisationerna som grund. Man tror inte på att bygga ett arbetarparti som ska representera arbetarklassen, utan att arbetarna själva måste störta kapitalismen. "Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk." Man menar att partibygge i slutändan leder till att arbetarna byter ut en herre - kapitalisterna - till en annan - partieliten.
Syndikalism tror alltså inte på att ta över staten, de vill upphäva staten och ersätta den med arbetarklassens egna organ i ett frivilligt samarbete. Detta kallas federalism.
Man kan se det som att syndikalism är ett svar dels på socialdemokratins fruktlösa reformism, och dels på kommunismens auktoritära centralism.
Syndikalism är feministisk, då den tror på ekonomisk jämlikhet. Den accepterar inte orättvisor mellan könen.
Syndikalism tror på det personliga ansvaret, och att eftersom ansvaret inte kan överlåtas kan man inte handla i någons ställe. Därför grundar sig syndikalismen på direkt aktion, som betyder att handla utan ombud.
Den håller fast vid de utgångspunkter som Första Internationalen fastslog 1864, men syndikalism är i första hand en rörelse och i andra hand en lära. Vilket betyder att målen och medlen förändras under kampens och utvecklingens gång.
Man skulle kunna säga att syndikalism är en förening av marxism, anarkism och erfarenheter av kampen mot kapitalet. Den tror på marxismens materialistiska historieuppfattning - att det är de ekonomiska förhållandena i samhället som till största del styr hur det samhället ser ut. Den håller också med om vissa av Marx analyser, t.ex. hur utsugningen av arbetarna går till: löneslaveriet, mervärdet, profiten.
Men man håller inte med om att kapitalismen nödvändigtvis kommer göra sig själv omöjlig - att kapitalismen går havande med sin egen undergång. Och som sagt delar man inte uppfattningen att staten ska tas över och att proletariatets diktatur ska införas.
Från anarkismen kommer idéerna om individens och den lilla gruppens frihet, oberoende och ansvar. Om federalismen som metod att organisera sig för att möjliggöra den friheten. Och misstron mot representativ demokrati (demokrati genom ombud), istället för direkt demokrati.
Erfarenheter av kampen har också bidragit till att forma syndikalismen.
En annan viktig skiljelinje inom socialismen, förutom den mellan reformister och revolutionärer, anser syndikalismen är den mellan auktoritär socialism och frihetlig socialism. Med auktoritära socialister menas de som anser att staten ska sköta samhällsförvaltningen (både reformistiska och revolutionära) och de som tror på representativ demokrati, att någon kan handla självständigt å någon annans vägnar.
Frihetlig socialism används ibland som synonym för syndikalism, men inom begreppet ryms även andra socialistiska inriktningar, t.ex. anarkism och frihetlig kommunism. Det som särskiljer syndikalism från dessa är tron på fackföreningarna som medlet för revolution och förvaltning av produktionen.
Slutligen kan jag nämna att syndikalismen anser att för att störta kapitalismen behövs klassmedvetenhet och kamp, men att det viktigaste för att bygga ett fritt samhälle är människans självansvar.
Detta alltså från Syndikalismen av Sven Lagerström. Men än har jag bara läst första kapitlet. Alla eventuella misstag eller missförstånd i denna text är mina.
Om vi säger att vi i huvudsak har två olika socialistiska inriktningar, så kan man säga att syndikalismen är en slags tredje väg till socialism. De två andra är socialdemokrati och kommunism.
Socialdemokratin är reformistisk, den anser att man kan reformera kapitalismen steg för steg och på så sätt långsamt övergå från kapitalism till socialism. Åtminstone stod socialdemokrati för det förut, nu har socialdemokraterna i Sverige knappast som långsiktigt mål att staten ska överta företagen och att Sverige ska bli socialistiskt.
Jag anser att det faktiskt är svårt att förstå alls vad socialdemokraterna idag har för nåt långsiktigt mål, eller om de överhuvudtaget har några ideal eller visioner. Klart är i alla fall att de idealen och visionerna inte är socialistiska.
Det kan ju dock hända att bland socialdemokraternas medlemmar faktiskt finns de som ännu tror på socialismen och socialdemokrati som medlet man ska uppnå socialismen med. Men de har tyvärr inget inflytande, jag tror ofta de är äldre människor som kan ha svårt att inse att partiet socialdemokraterna inte är socialdemokrater längre. Så alltså: socialdemokraterna som parti är inte socialdemokrater, men vissa medlemmar och anhängare kanske är det.
Kommunismen är revolutionär, och menar att sättet att införa socialismen är att genomföra en revolution och störta det kapitalistiska systemet, i ett enda slag. Kommunismen anser att det inte är möjligt att reformera kapitalismen, utan den måste avslutas på en enda gång.
Både socialdemokraterna (alltså riktiga socialdemokrater) och kommunisterna tror på att ta över staten (men med olika metoder) och använda den för sina egna syften. Båda tror på att bygga ett arbetarparti som för arbetarklassens talan. De tror på en sorts representativ demokrati, där folkvalda agerar som ombud. (Om jag förstått allt rätt.) Kommunisterna vill efter övertagandet av staten bilda proletariatets diktatur - där arbetarklassen har makten. Sen ska staten vittra bort och det socialistiska, klasslösa samhället växa fram.
Syndikalismen är då en slags tredje väg till socialism. Syndikalism är till sin natur anti-auktoritär och icke-dogmatisk, så det finns ingen speciell person eller dylikt att luta sig mot. Syndikalism kan ta sig lite olika uttryck runtom i världen, men trots det finns några grundläggande drag.
Syndikalismen är inte reformistisk, utan revolutionär. Den tror inte att kapitalismen kan reformeras. Kapitalismen ska avskaffas genom en revolution. Men redan nu bygger syndikalismen upp grunderna för det framtida samhället, genom att arbetarklassen organiserar sig - dels för motstånd mot kapitalismen dels för att bygga upp det nya samhället inom det gamla samhällets ramar.
Syndikalism menar att kampen ska föras främst med de fackliga organisationerna som grund. Man tror inte på att bygga ett arbetarparti som ska representera arbetarklassen, utan att arbetarna själva måste störta kapitalismen. "Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk." Man menar att partibygge i slutändan leder till att arbetarna byter ut en herre - kapitalisterna - till en annan - partieliten.
Syndikalism tror alltså inte på att ta över staten, de vill upphäva staten och ersätta den med arbetarklassens egna organ i ett frivilligt samarbete. Detta kallas federalism.
Man kan se det som att syndikalism är ett svar dels på socialdemokratins fruktlösa reformism, och dels på kommunismens auktoritära centralism.
Syndikalism är feministisk, då den tror på ekonomisk jämlikhet. Den accepterar inte orättvisor mellan könen.
Syndikalism tror på det personliga ansvaret, och att eftersom ansvaret inte kan överlåtas kan man inte handla i någons ställe. Därför grundar sig syndikalismen på direkt aktion, som betyder att handla utan ombud.
Den håller fast vid de utgångspunkter som Första Internationalen fastslog 1864, men syndikalism är i första hand en rörelse och i andra hand en lära. Vilket betyder att målen och medlen förändras under kampens och utvecklingens gång.
Man skulle kunna säga att syndikalism är en förening av marxism, anarkism och erfarenheter av kampen mot kapitalet. Den tror på marxismens materialistiska historieuppfattning - att det är de ekonomiska förhållandena i samhället som till största del styr hur det samhället ser ut. Den håller också med om vissa av Marx analyser, t.ex. hur utsugningen av arbetarna går till: löneslaveriet, mervärdet, profiten.
Men man håller inte med om att kapitalismen nödvändigtvis kommer göra sig själv omöjlig - att kapitalismen går havande med sin egen undergång. Och som sagt delar man inte uppfattningen att staten ska tas över och att proletariatets diktatur ska införas.
Från anarkismen kommer idéerna om individens och den lilla gruppens frihet, oberoende och ansvar. Om federalismen som metod att organisera sig för att möjliggöra den friheten. Och misstron mot representativ demokrati (demokrati genom ombud), istället för direkt demokrati.
Erfarenheter av kampen har också bidragit till att forma syndikalismen.
En annan viktig skiljelinje inom socialismen, förutom den mellan reformister och revolutionärer, anser syndikalismen är den mellan auktoritär socialism och frihetlig socialism. Med auktoritära socialister menas de som anser att staten ska sköta samhällsförvaltningen (både reformistiska och revolutionära) och de som tror på representativ demokrati, att någon kan handla självständigt å någon annans vägnar.
Frihetlig socialism används ibland som synonym för syndikalism, men inom begreppet ryms även andra socialistiska inriktningar, t.ex. anarkism och frihetlig kommunism. Det som särskiljer syndikalism från dessa är tron på fackföreningarna som medlet för revolution och förvaltning av produktionen.
Slutligen kan jag nämna att syndikalismen anser att för att störta kapitalismen behövs klassmedvetenhet och kamp, men att det viktigaste för att bygga ett fritt samhälle är människans självansvar.
Detta alltså från Syndikalismen av Sven Lagerström. Men än har jag bara läst första kapitlet. Alla eventuella misstag eller missförstånd i denna text är mina.
tisdag, februari 03, 2009
flyktiga ögonblick av klarhet
Vi är omgivna av ett listigt nät av lögner, som det är oerhört lätt att luras av, och utgå ifrån trots att man egentligen vet om det. Men ibland blottas lögnarna och deras lurendrejeri skiner rakt igenom, ofta bara för ett ögonblick. Då ser man klart och tydligt vad kapitalismen egentligen är och hur den fungerar. Men det är svårt att fånga de där klarsynta ögonblicken, och ännu svårare att föra dem vidare.
Jag fick ett sånt ögonblick alldeles nyss, när jag läste om de isländska massprotesterna, om snöbollar mot Nato-generaler. På Offensivs sida.
"Vi måste bygga ett nytt samhälle"
Protest mot Nato-möte
Jag fick ett sånt ögonblick alldeles nyss, när jag läste om de isländska massprotesterna, om snöbollar mot Nato-generaler. På Offensivs sida.
"Vi måste bygga ett nytt samhälle"
Protest mot Nato-möte
måndag, februari 02, 2009
Syndikalism
Nu har jag köpt en bok som heter Syndikalismen av Sven Lagerström, som handlar om grunderna i syndikalismen. Så då ska jag börja med den istället för Anarkismen av Daniel Guérin, har ju inte hunnit börja med den ännu.
Sen, som ett litet stickspår, så är det ju så att även liberaler stödjer diktatur (inte bara stalinister) - alltså de gör ju det i kulisserna när ingen ser, men nu har jag sett här att de gör det även öppet. Det gjorde i alla fall Friedrich Hayek, en av liberalernas viktigaste figurer. Han var bland annat en av Thatchers viktigaste förebilder.
Han tyckte att om valet stod mellan liberal diktator eller en demokratisk regering som inte var liberaler, så föredrog han en liberal diktatur.
"Well, I would say that, as long-term institutions, I am totally against dictatorships. But a dictatorship may be a necessary system for a transitional period. At times it is necessary for a country to have, for a time, some form or other of dictatorial power. As you will understand, it is possible for a dictator to govern in a liberal way. And it is also possible for a democracy to govern with a total lack of liberalism. Personally I prefer a liberal dictator to democratic government lacking liberalism. My personal impression – and this is valid for South America - is that in Chile, for example, we will witness a transition from a dictatorial government to a liberal government. And during this transition it may be necessary to maintain certain dictatorial powers, not as something permanent, but as a temporary arrangement."
Men det bekräftar det jag redan visste: liberaler är skenheliga. Deras problem med diktaturer är inte diktaturer i sig. Om Kuba varit en liberal diktatur, som fört en liberal politik, hade vi inte sett Lars Leijonborg gråta krokodiltårar över bibliotekarierna på Kuba, det hade inte kommit något pris från folkpartiet. Liberaler bryr sig inte om demokrati, det är inte det viktiga. Först och främst är det liberalismen som är det viktiga. Det är i vilken grad en nation för en liberal politik som avgör i vilken grad den kommer kritiseras, inte utifrån hur demokratisk den är. Men de kommer ge intryck av att det är demokrati det handlar om.
Sen, som ett litet stickspår, så är det ju så att även liberaler stödjer diktatur (inte bara stalinister) - alltså de gör ju det i kulisserna när ingen ser, men nu har jag sett här att de gör det även öppet. Det gjorde i alla fall Friedrich Hayek, en av liberalernas viktigaste figurer. Han var bland annat en av Thatchers viktigaste förebilder.
Han tyckte att om valet stod mellan liberal diktator eller en demokratisk regering som inte var liberaler, så föredrog han en liberal diktatur.
"Well, I would say that, as long-term institutions, I am totally against dictatorships. But a dictatorship may be a necessary system for a transitional period. At times it is necessary for a country to have, for a time, some form or other of dictatorial power. As you will understand, it is possible for a dictator to govern in a liberal way. And it is also possible for a democracy to govern with a total lack of liberalism. Personally I prefer a liberal dictator to democratic government lacking liberalism. My personal impression – and this is valid for South America - is that in Chile, for example, we will witness a transition from a dictatorial government to a liberal government. And during this transition it may be necessary to maintain certain dictatorial powers, not as something permanent, but as a temporary arrangement."
Men det bekräftar det jag redan visste: liberaler är skenheliga. Deras problem med diktaturer är inte diktaturer i sig. Om Kuba varit en liberal diktatur, som fört en liberal politik, hade vi inte sett Lars Leijonborg gråta krokodiltårar över bibliotekarierna på Kuba, det hade inte kommit något pris från folkpartiet. Liberaler bryr sig inte om demokrati, det är inte det viktiga. Först och främst är det liberalismen som är det viktiga. Det är i vilken grad en nation för en liberal politik som avgör i vilken grad den kommer kritiseras, inte utifrån hur demokratisk den är. Men de kommer ge intryck av att det är demokrati det handlar om.
torsdag, januari 29, 2009
Jag litar inte på liberaler
Den senaste tiden har liberalerna varit bekymrade över vad de ser som ökad anti-semitism i samhället. Jag kan inte uttala mig om det stämmer att antisemitismen har ökat, eller om liberalerna benämner all kritik mot den israeliska staten som antisemitism. Det gör de väl i och för sig, det är ju ett vanligt debattknep liberalerna tar till; t.ex. benämner de all vänster som synonymt med stalinism och diktatur. Jag tror att många som är vredgade över Israels massmord, drar felaktiga och antisemitiska slutsatser. Anti-semitism är fel och måste bekämpas.
Men är det nån mer än jag som har svårt att tro på liberalerna i deras engagemang mot anti-semitism? När de verkliga antisemiterna, d.v.s. nazisterna, intar gatorna, demonstrerar, misshandlar folk - de som råkar komma i vägen - dödar folk, mordbränner, osv. hörs inte ett ljud från liberalerna. Inte något av det gnäll som kommit att bli deras epitet.
Tvärtom. Vänstern brukar demonstrera mot nazisterna, organisera motstånd, protestera, varna. Vänster-aktivister har i alla tider fått utstå åtskilligt med våld från nazisterna - ibland dödligt sådant. Får de beröm för det av liberalerna, i enlighet med deras bekymmer för antisemitism? Nej, verkligen inte. Det är precis tvärtom. Man försvarar nazisterna, och anklagar vänstern för att inte respektera yttrandefriheten.
När polisen aktivt hindrar vänsteraktivister och antirasister att demonstrera mot nazisterna, och dessutom misshandlar och förnedrar dem, hörs inte ett ljud från liberalerna. Inga spalter, inga blogginlägg - om det inte är för att berömma polisens insats. När polisen vaktar nazisterna och låter dem marschera längs gatorna - till fasa för judar, homosexuella och andra som hotas av nazisterna - hörs inte ett ljud från liberalerna. Utom för att berömma polisens insats.
När vänsteraktivister blir knivade, får järnrör i bakhuvudet, när homosexuella överfalls och misshandlas - inte ett ljud från liberalerna.
Det borde inte vara så, inte om de verkligen bekymrade sig över den ökande antisemitismen, inte om de verkligen brydde sig. För nazister de är verkligen antisemiter, det är deras ideologi, den går ut på det, på att hata och att döda - speciellt människor av judisk härkomst. Det är det som är nazism. Varför är då aldrig liberalerna bekymrade över det? Varför varför varför?
Nån gång för länge sen, i en naiv ungdom, hade jag kanske kunnat tro på en liberal, jag hade kanske kunnat gå på deras krokodiltårar, och jag kanske hade kunnat tro att de verkligen brydde sig om demokrati och mänskliga rättigheter. Det kan jag inte idag. De har ingen moral, inga ideal, inget de egentligen bryr sig om eller står för. Det finns ingenting de inte kan kompromissa om, bara det tjänar marknadens intressen. De kan stå på en demonstration och tala sig varm för en sak, och sen gå in i riksdagen och rösta precis tvärtemot. Det är dagens liberaler, makthungriga karriärister som vet vad som krävs för att få sitta vid köttgrytorna.
De är rädd för nånting också. De vill till varje pris hålla vänsterns idéer ifrån en i kristider allt mer förbannad arbetarklass. De vet att om vänstern lyckas antända de alltmer glödande arbetarna, så de tar full fyr i rätt riktning - uppåt - och gör kopplingen mellan kapitalism och kris - då vet de att festen är över. Den som står för notan, vill ha sin rättmätiga del av kalaset.
Men är det nån mer än jag som har svårt att tro på liberalerna i deras engagemang mot anti-semitism? När de verkliga antisemiterna, d.v.s. nazisterna, intar gatorna, demonstrerar, misshandlar folk - de som råkar komma i vägen - dödar folk, mordbränner, osv. hörs inte ett ljud från liberalerna. Inte något av det gnäll som kommit att bli deras epitet.
Tvärtom. Vänstern brukar demonstrera mot nazisterna, organisera motstånd, protestera, varna. Vänster-aktivister har i alla tider fått utstå åtskilligt med våld från nazisterna - ibland dödligt sådant. Får de beröm för det av liberalerna, i enlighet med deras bekymmer för antisemitism? Nej, verkligen inte. Det är precis tvärtom. Man försvarar nazisterna, och anklagar vänstern för att inte respektera yttrandefriheten.
När polisen aktivt hindrar vänsteraktivister och antirasister att demonstrera mot nazisterna, och dessutom misshandlar och förnedrar dem, hörs inte ett ljud från liberalerna. Inga spalter, inga blogginlägg - om det inte är för att berömma polisens insats. När polisen vaktar nazisterna och låter dem marschera längs gatorna - till fasa för judar, homosexuella och andra som hotas av nazisterna - hörs inte ett ljud från liberalerna. Utom för att berömma polisens insats.
När vänsteraktivister blir knivade, får järnrör i bakhuvudet, när homosexuella överfalls och misshandlas - inte ett ljud från liberalerna.
Det borde inte vara så, inte om de verkligen bekymrade sig över den ökande antisemitismen, inte om de verkligen brydde sig. För nazister de är verkligen antisemiter, det är deras ideologi, den går ut på det, på att hata och att döda - speciellt människor av judisk härkomst. Det är det som är nazism. Varför är då aldrig liberalerna bekymrade över det? Varför varför varför?
Nån gång för länge sen, i en naiv ungdom, hade jag kanske kunnat tro på en liberal, jag hade kanske kunnat gå på deras krokodiltårar, och jag kanske hade kunnat tro att de verkligen brydde sig om demokrati och mänskliga rättigheter. Det kan jag inte idag. De har ingen moral, inga ideal, inget de egentligen bryr sig om eller står för. Det finns ingenting de inte kan kompromissa om, bara det tjänar marknadens intressen. De kan stå på en demonstration och tala sig varm för en sak, och sen gå in i riksdagen och rösta precis tvärtemot. Det är dagens liberaler, makthungriga karriärister som vet vad som krävs för att få sitta vid köttgrytorna.
De är rädd för nånting också. De vill till varje pris hålla vänsterns idéer ifrån en i kristider allt mer förbannad arbetarklass. De vet att om vänstern lyckas antända de alltmer glödande arbetarna, så de tar full fyr i rätt riktning - uppåt - och gör kopplingen mellan kapitalism och kris - då vet de att festen är över. Den som står för notan, vill ha sin rättmätiga del av kalaset.
onsdag, januari 28, 2009
Klassmedvetenhet
Borgerligheten försöker alltid lansera sin gamla vanliga arbetarklassfientliga politik, under förespegling att den skulle vara något nytt, modernt och fräscht - och att den som motsätter sig är en "bakåtsträvare", "konservativ", "gammalmodig" osv. I själva verket är det tvärtom.
Det är lättare nu för borgerligheten, moderaterna kan presentera sig som "det nya arbetarpartiet" och inte många inom arbetarklassen drar ens lite lätt på munnen. Inte så många förstår hur löjeväckande denna uppenbara pr-produkt är. Ja det finns t.o.m. de inom arbetarklassen som tycker det låter bra det som moderaterna säger - de förstår inte vilka intressen moderaterna egentligen värnar om. De förstår inte att det är lögn alltihop.
Det är därför att de saknar politisk bildning och klassmedvetenhet. Borgerligheten har detta, de har politisk bildning och klassmedvetenhet. De vet att de har andra intressen än arbetarklassen. Men på något sätt har de lyckats övertyga stora delar av arbetarna att de representerar samma intressen.
Borgerligheten har sina skolor och universitet, de samarbetar över nationsgränserna och har internationella konferenser. Arbetarklassen måste göra detsamma. Arbetarna måste samarbeta över nationsgränserna, de måste bilda sig och få klassmedvetenhet. De måste inse att arbetarna över hela världen har samma intressen, och inte låta sig luras att tro att de skulle tillhöra en viss nation eller ett visst företag - utan inse att de tillhör arbetarklassen och att en svensk arbetare har mer gemensamt med en arbetare i Kina än med en svensk kapitalist.
Om man tar Sverigedemokraterna som ett exempel, så är deras politik klassisk borgerlig politik där man splittrar arbetarklassen över nationsgränserna, vilket förhindrar kampen för ett rättvist samhälle. Sverigedemokraterna spär på rasism och främlingsfientlighet mellan arbetarna och tjänar därför elitens intresse. En splittrad arbetarklass kan inte göra motstånd mot borgerlighetens attacker, i form av nedskärningar, lönesänkningar, försämrade arbetsvillkor osv. Rasism är ett gift som tjänar kapitalisterna.
Jag kan skriva den här bloggen, och det gör ingen större skillnad. Ja, vi kan t.o.m. vara kanske 10 stycken, som har en bokcirkel och läser och diskuterar politisk litteratur. Och det skulle ändå inte göra så stor skillnad. Det som behövs är att arbetarna kommer till insikt om sin klasstillhörighet, om att deras intressen inte är desamma som borgerlighetens - det som behövs är att arbetarna får klassmedvetenhet och gör något praktiskt av det: t.ex. när sjuksköterskorna strejkar för högre lön, skulle bussförarna strejka av solidaritet med sjuksköterskorna. När Volvoarbetarna hotas förlora sin jobb skulle de ha strejk, och andra arbetare skulle sympatistrejka med dem. Alla arbetare skulle lägga ner sina arbeten, i en förenad aktion.
Det är det borgerligheten fruktar mest, och deras politik går ut på att förhindra detta från att ske. Det har den alltid gjort, och de har varit framgångsrika.
Det är lättare nu för borgerligheten, moderaterna kan presentera sig som "det nya arbetarpartiet" och inte många inom arbetarklassen drar ens lite lätt på munnen. Inte så många förstår hur löjeväckande denna uppenbara pr-produkt är. Ja det finns t.o.m. de inom arbetarklassen som tycker det låter bra det som moderaterna säger - de förstår inte vilka intressen moderaterna egentligen värnar om. De förstår inte att det är lögn alltihop.
Det är därför att de saknar politisk bildning och klassmedvetenhet. Borgerligheten har detta, de har politisk bildning och klassmedvetenhet. De vet att de har andra intressen än arbetarklassen. Men på något sätt har de lyckats övertyga stora delar av arbetarna att de representerar samma intressen.
Borgerligheten har sina skolor och universitet, de samarbetar över nationsgränserna och har internationella konferenser. Arbetarklassen måste göra detsamma. Arbetarna måste samarbeta över nationsgränserna, de måste bilda sig och få klassmedvetenhet. De måste inse att arbetarna över hela världen har samma intressen, och inte låta sig luras att tro att de skulle tillhöra en viss nation eller ett visst företag - utan inse att de tillhör arbetarklassen och att en svensk arbetare har mer gemensamt med en arbetare i Kina än med en svensk kapitalist.
Om man tar Sverigedemokraterna som ett exempel, så är deras politik klassisk borgerlig politik där man splittrar arbetarklassen över nationsgränserna, vilket förhindrar kampen för ett rättvist samhälle. Sverigedemokraterna spär på rasism och främlingsfientlighet mellan arbetarna och tjänar därför elitens intresse. En splittrad arbetarklass kan inte göra motstånd mot borgerlighetens attacker, i form av nedskärningar, lönesänkningar, försämrade arbetsvillkor osv. Rasism är ett gift som tjänar kapitalisterna.
Jag kan skriva den här bloggen, och det gör ingen större skillnad. Ja, vi kan t.o.m. vara kanske 10 stycken, som har en bokcirkel och läser och diskuterar politisk litteratur. Och det skulle ändå inte göra så stor skillnad. Det som behövs är att arbetarna kommer till insikt om sin klasstillhörighet, om att deras intressen inte är desamma som borgerlighetens - det som behövs är att arbetarna får klassmedvetenhet och gör något praktiskt av det: t.ex. när sjuksköterskorna strejkar för högre lön, skulle bussförarna strejka av solidaritet med sjuksköterskorna. När Volvoarbetarna hotas förlora sin jobb skulle de ha strejk, och andra arbetare skulle sympatistrejka med dem. Alla arbetare skulle lägga ner sina arbeten, i en förenad aktion.
Det är det borgerligheten fruktar mest, och deras politik går ut på att förhindra detta från att ske. Det har den alltid gjort, och de har varit framgångsrika.
torsdag, januari 22, 2009
min politiska historia
Mitt politiska intresse vaknade under gymnasiet. Utan att riktigt veta varför, drogs jag omedelbart åt vänster. Kanske var det delvis Ebba Grön, men jag vet inte, hela gymnasiet är som en enda stor dimma. Jag minns att jag hade en namnlapp på mitt skåp som var olivgrön och med en röd stjärna och så stod det "comrade ..."
Nåväl, rent praktiskt sträckte det sig inte längre än att jag läste Kommunistiska manifestet, den var ju tillräckligt tunn för att jag skulle orka. Det enda jag minns av den, är att jag inte gillade att skolan skulle vara obligatorisk. Så det säger ju en del om hur mycket jag egentligen förstod.
Sen kom religiösa funderingar i vägen, och därefter kom politik alltid i andra hand. Sen har jag nu av olika anledningar lagt religionen (buddhismen) åt sidan på obestämbar tid, och då har det politiska intresset på nytt blossat upp.
Något som jag insett är att Noam Chomsky är en av mina stora politiska förebilder.
Nåväl, rent praktiskt sträckte det sig inte längre än att jag läste Kommunistiska manifestet, den var ju tillräckligt tunn för att jag skulle orka. Det enda jag minns av den, är att jag inte gillade att skolan skulle vara obligatorisk. Så det säger ju en del om hur mycket jag egentligen förstod.
Sen kom religiösa funderingar i vägen, och därefter kom politik alltid i andra hand. Sen har jag nu av olika anledningar lagt religionen (buddhismen) åt sidan på obestämbar tid, och då har det politiska intresset på nytt blossat upp.
Något som jag insett är att Noam Chomsky är en av mina stora politiska förebilder.
funderingar ikring klassamhället
Jag tror att de problem som finns i samhället, t.ex. kriminalitet, droger, osv. beror på att samhället är uppdelat i klasser. Ur klassuppdelning kommer olika spänningar och oro. När samhället är uppdelat i några få som äger och en majoritet som säljer arbete åt de som äger, kommer samhället inte vara harmoniskt.
När människor känner sig värdelösa, maktlösa, på botten – ur det kommer mycket dåligt, mycket av det som samhället har problem med idag och förut. (Det betyder dock inte att jag tror att man är helt maktlös, även fast man tror att man är det. Men är man sjuk, och Alliansen drar bort ens sjukförsäkring, då har man det svårt och kan känna sig maktlös - det finns förstås saker man fortfarande kan göra, men allt är så mycket svårare, och ur detta kommer spänningar och hat.)
För eliten i samhället är det viktigt att föra ut och befästa teorin om att brottslighet är ett problem på individnivå, att kriminalitet beror på att det finns vissa dåliga individer, och att det alltså är dem det är fel på och inte att det är något fel på samhället i stort. För om det skulle vara något fel på att samhället är uppdelat i klasser, skulle det betyda att elitens maktställning undermineras och ifrågasätts. Det är delvis därför så många borgare är så hatiska och oförsonliga gentemot de som begår brott, det är därför de vill ha högre straff, mer poliser osv. De tror ju verkligen att det är individen och enbart individen som är orsaken. Det är inget fel på klassamhället, de vill inte att någon ska rikta blicken åt det som verkligen betyder något i sammanhanget.
Inte för att jag tror att ett klasslöst samhälle skulle ta bort alla problem som finns, men det skulle vara ett steg i rätt riktning. När vi alla är delaktiga och jämlika, uppstår större harmoni i samhället. Som det är nu har såklart de som äger, eliten, mer att säga till om i samhället. De har kontrollen och medlen, vi andra säljer vår tid och våra kroppar åt dem.
Det är viktigt för de som har makten att vi fortsätter tro att det är oss det är fel på, och inte samhällsordningen. Ju fler som ifrågasätter klassamhället, desto svårare för dem att hålla sig kvar på sin maktposition.
Jag tror också att även i ett klasslöst samhälle behövs någon form av polis och någon form av tvångsomhändertagande, jag kan t.ex. inte se att pedofiler och deras beteende skulle härstamma ur klassamhället och om en pedofil är obotlig, så tycker jag att han (oftast en han) måste hållas inlåst på livstid – hellre det än att några barn skulle falla offer för honom.
Men det är ju ingen lätt sak att avskaffa klassamhället precis. Såna försök har ju gått åt helvete många gånger, och det är en viktig propagandaseger för eliten.
När människor känner sig värdelösa, maktlösa, på botten – ur det kommer mycket dåligt, mycket av det som samhället har problem med idag och förut. (Det betyder dock inte att jag tror att man är helt maktlös, även fast man tror att man är det. Men är man sjuk, och Alliansen drar bort ens sjukförsäkring, då har man det svårt och kan känna sig maktlös - det finns förstås saker man fortfarande kan göra, men allt är så mycket svårare, och ur detta kommer spänningar och hat.)
För eliten i samhället är det viktigt att föra ut och befästa teorin om att brottslighet är ett problem på individnivå, att kriminalitet beror på att det finns vissa dåliga individer, och att det alltså är dem det är fel på och inte att det är något fel på samhället i stort. För om det skulle vara något fel på att samhället är uppdelat i klasser, skulle det betyda att elitens maktställning undermineras och ifrågasätts. Det är delvis därför så många borgare är så hatiska och oförsonliga gentemot de som begår brott, det är därför de vill ha högre straff, mer poliser osv. De tror ju verkligen att det är individen och enbart individen som är orsaken. Det är inget fel på klassamhället, de vill inte att någon ska rikta blicken åt det som verkligen betyder något i sammanhanget.
Inte för att jag tror att ett klasslöst samhälle skulle ta bort alla problem som finns, men det skulle vara ett steg i rätt riktning. När vi alla är delaktiga och jämlika, uppstår större harmoni i samhället. Som det är nu har såklart de som äger, eliten, mer att säga till om i samhället. De har kontrollen och medlen, vi andra säljer vår tid och våra kroppar åt dem.
Det är viktigt för de som har makten att vi fortsätter tro att det är oss det är fel på, och inte samhällsordningen. Ju fler som ifrågasätter klassamhället, desto svårare för dem att hålla sig kvar på sin maktposition.
Jag tror också att även i ett klasslöst samhälle behövs någon form av polis och någon form av tvångsomhändertagande, jag kan t.ex. inte se att pedofiler och deras beteende skulle härstamma ur klassamhället och om en pedofil är obotlig, så tycker jag att han (oftast en han) måste hållas inlåst på livstid – hellre det än att några barn skulle falla offer för honom.
Men det är ju ingen lätt sak att avskaffa klassamhället precis. Såna försök har ju gått åt helvete många gånger, och det är en viktig propagandaseger för eliten.
den politiska skalans vänsterkant
På den politiska skalan befinner jag mig på vänsterkanten, men det finns många olika vänsterkanter om man säger så. Av olika anledningar tror jag mig tillhöra det som jag uppfattat brukar kallas den frihetliga socialismen – vilken i sin tur kan delas upp i olika inriktningar.
Åtminstone enligt detta test, befinner jag mig långt ut till vänster på höger-vänster-skalan, och långt ner åt det frihetliga hållet, på libertarian-auktoritär-skalan (eller hur det nu ska översättas). (Testet finns här för den som vill kolla sig.)
Det skulle i så fall betyda att jag är nån slags syndikalist. Nåväl hursomhelst, jag har alldeles oavsett detta test känt mig intresserad av syndikalismen en tid nu, och därför "börjar" jag min politiska skolning med att undersöka denna.
Jag råkar ha en bok vid namn Anarkismen av Daniel Guerin till hands, och eftersom syndikalism och anarkism tydligen är besläktade, (och framförallt för att jag redan har boken här i min ägo) tänker jag börja med denna bok. Samtidigt läser jag Spanska Inbördeskriget av Antony Beevor, så det kan hända att jag lär mig något därifrån också som jag kommer ta upp på denna bloggen.
Åtminstone enligt detta test, befinner jag mig långt ut till vänster på höger-vänster-skalan, och långt ner åt det frihetliga hållet, på libertarian-auktoritär-skalan (eller hur det nu ska översättas). (Testet finns här för den som vill kolla sig.)
Det skulle i så fall betyda att jag är nån slags syndikalist. Nåväl hursomhelst, jag har alldeles oavsett detta test känt mig intresserad av syndikalismen en tid nu, och därför "börjar" jag min politiska skolning med att undersöka denna.Jag råkar ha en bok vid namn Anarkismen av Daniel Guerin till hands, och eftersom syndikalism och anarkism tydligen är besläktade, (och framförallt för att jag redan har boken här i min ägo) tänker jag börja med denna bok. Samtidigt läser jag Spanska Inbördeskriget av Antony Beevor, så det kan hända att jag lär mig något därifrån också som jag kommer ta upp på denna bloggen.
en ny blogg, en politisk blogg
Jag tänkte nu starta en blogg i syfte att självutbilda mig politiskt. Detta blir alltså en politisk blogg på nybörjarnivå, och texterna blir också därefter. Jag befinner mig på vänsterkanten, men vet inte exakt var, och en del av bloggens syfte är att den ska hjälpa mig ta reda på det. Jag tror att jag kanske är nån slags syndikalist – därav underrubriken (som är en parafras av en titel på en text- och sångbok av syndikalisten Joe Hill). Men om det verkligen stämmer får tiden och den politiska utbildningen visa.
Jag uppmuntrar till diskussion och debatt, det går att kommentera – alla kan göra det, anonymt också. Vissa kommentarer kommer raderas, t.ex. personangepp, rasism och högerextremism. Det har inget med yttrandefrihet att göra, detta är min blogg och jag ensam bestämmer vad som får stå på den. Det är samma sak som att tidningar bestämmer vilka insändare de ska ta in.
Politik är en av de saker som verkligen kan reta upp mig. Men jag ska försöka hålla mig på en civiliserad och pragmatisk nivå, utan att för den skull bli urvattnad eller hamna i den fällan att jag försöker tillmötesgå högern.
Slutligen är bloggens syfte även att få de 2 – 5 pers som läser den här skiten, att också börja ifrågasätta klassamhället.
Jag uppmuntrar till diskussion och debatt, det går att kommentera – alla kan göra det, anonymt också. Vissa kommentarer kommer raderas, t.ex. personangepp, rasism och högerextremism. Det har inget med yttrandefrihet att göra, detta är min blogg och jag ensam bestämmer vad som får stå på den. Det är samma sak som att tidningar bestämmer vilka insändare de ska ta in.
Politik är en av de saker som verkligen kan reta upp mig. Men jag ska försöka hålla mig på en civiliserad och pragmatisk nivå, utan att för den skull bli urvattnad eller hamna i den fällan att jag försöker tillmötesgå högern.
Slutligen är bloggens syfte även att få de 2 – 5 pers som läser den här skiten, att också börja ifrågasätta klassamhället.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
